Prinsen av Abou Dhabou

[kikarbara]

*suckar*.

Minsta sonen frågade sin far om han alltid varit våran? Och hans far berättade ingående om hur det gick till när vi kidnappade honom när han var liten, och att han egentligen är Prinsen av Abou Dhabou. Sonen håller som bäst på att smälter informationen, och ställer frågor om vad man gör när man är prins, om man är den som bestämmer allting och om han kan göra en krona som han kan ha så att alla kan se att han är prinsen av Abou Dhabou.

Jag hoppas att min dotter lär sig av mitt misstag och aldrig skaffar barn med en finne...  I varje fall inte en sådan med lång hästsvans och som kan hitta på de märkligaste historier utan att blinka.

[gitzie]

 

[änglautanskor]

Jag vet precis hur det är att vara kidnappad  från sina föräldrar, jag har alltid varit  övertygad om att mina riktiga föräldrar en vacker dag skulle komma och hämta mig, självklart har mina riktiga föräldrar massor med pengar , samt ett stall med vackra hästar där min egen ponny väntade på mig.
Trist nog har detta fortfarande inte hänt, risken är stor att mina riktiga föräldrar har  avlidit i sin sorg över att de förlorade mig, jag älskade att läsa om kidnappade bebisar i min barndom , speciellt om kidnappningen av bebisen Charles Lindbergh, om jag minns namnet rätt?

[kikarbara]

Jag vet precis hur det är att vara kidnappad  från sina föräldrar, jag har alltid varit  övertygad om att mina riktiga föräldrar en vacker dag skulle komma och hämta mig, självklart har mina riktiga föräldrar massor med pengar , samt ett stall med vackra hästar där min egen ponny väntade på mig.

*skrattar* tja, jag gick ju också och väntade på min pappa, som jag var övertygad om att han var cirkusdirektör, skulle komma och hämta mig, och så fort jag såg en cirkusplansch, så hoppades jag att det skulle hända NU, och jag kunde gråta en skvätt över hur mycket de andra skulle sakna mig efteråt, speciellt när jag tyckte att min mamma hade varit dum, satt någon nödvändig vuxengräns eller så 
Givetvis fanns det hästar och djur på cirkusen, men det var nog skäggiga damen och dvärgarna för att inte tala om världens starkaste man, jag såg mest fram emot att träffa. Såna trodde jag bestämt att det fanns på varje cirkus.

Hm, det kanske inte skadar prinsen så mycket att få drömma om Abou Dhabou i sista ändan 

[Domino]

Jag måste ha haft en underbar barndom, jag kan inte minnas att jag någonsin längtat hemifrån eller fantiserat om att vara kidnappad! 
Men det kan ju ha med förmågan att dagdrömma?

[kikarbara]

Jag måste ha haft en underbar barndom, jag kan inte minnas att jag någonsin längtat hemifrån eller fantiserat om att vara kidnappad! 
Men det kan ju ha med förmågan att dagdrömma?

Dagdrömmerier har jag iofs alltid ägnat mig åt, men visst, det hängde ihop med att jag inte befann mig där jag ville vara. Det tog mig många många många år att förlika mig med att befinna mig i sverige. Jag ville nog vara var som helst utom här, där jag ständigt påmindes om att jag inte var som andra. Märkligt nog, på nörrebro i köpenhamna hade jag aldrig någonsin begripit att det fanns folk som var "som andra" utan där var alla olika. På den tiden var det ett kvarter för arbetare och den intellektuella vänstern. Min favoritgranne var dockmakare av den gamla sorten, och där satt jag gärna i en vrå och tittade på när han arbetade eller diskuterade revolution med sina partikamrater, när jag fick tillfälle.

[Moses]

Jag tycker det låter alldeles underbart, det där med prins-skapet! Tänk vilket fantasktiskt underlag för fantasin! Fantasin ska vi vara rädda om (även om den sitter hos en finne med hästsvans... ), den är ju grunden för allt kretivitet, allt skapande. Dessutom, har ni någon gång tänkt på att det här med mod. Är det inte egentligen brist på fantasi? Dvs oförmåga att tänka sig in i vad som egentligen kan hända?

[Fjoll]

Du verkar ha träffat en underbar Far till lillprinsen. Förmågan att berätta sagor, skrönor och andra berättelser tagna från fantasin är en gåva att stilla bedja om.

[kikarbara]

Du verkar ha träffat en underbar Far till lillprinsen. Förmågan att berätta sagor, skrönor och andra berättelser tagna från fantasin är en gåva att stilla bedja om.

Jag skall förmedla detta budskap till mina äldre barn, som i flera år trodde att min bror var hålborrare på ostfabriken (Arla), och som var djupt imponerade av att han hade borrat ALLA hål i ALLA ostar under några års tid. Det framkom att de aldrig fått reda på hur det förhöll sig och därmed trodde på detta länge... *suckar*

[änglautanskor]

Jag hade älskat  att ha en hålborrare av ost i min släkt, så härligt  att få äta hålost , vilken underbar barndomsdröm.

[kikarbara]

Jag hade älskat  att ha en hålborrare av ost i min släkt, så härligt  att få äta hålost , vilken underbar barndomsdröm.

Hm, ja, det skrattas frekvent åt detta, mm mm  mm för konstiga historier är vardag här. 

Nu är det ju så att det här päronet ramlade strax under äppelträdet. Något vi erfor första gången vi hälsade på hans far som bor i sin lilla stuga med finsk flagga och bastu och alla sina motorcyklar i ytterkanten kring vänersborg/uddevalla/. Det var nervöst första gången jag skulle ta med mig barnen, de var ju ändå fyra och jag hade inte träffat pappan tidigare. Skulle han klara av så många barn och deras ljudnivå? Han var ju trots allt till åren kommen. Nåja, han bestämde att alla barnen (sex stycken varav två tonåringar) skulle sova ute i basturummet med honom, och så fick vi andra vuxna (även mannes syster och man var med) sova i stugan och rå oss själva där.

Efteråt fick vi höra att barnen knappt hade vågat sova för alla vargar och björnar och huvudlösa män med en yxa i handen som knackade på dörren mitt i natten, men att de kunde vara helt trygga för de hade vår hund med sig och sist hon hade varit med hade hon haft en brottningsmatch med den största av björnhanara i trakten och vunnit och han hade en tand från björnen vid det tillfället....
Historier om björnar och varjar och huvudlösa män får de fortfarande höra varje gång vi är där...

[kikarbara]

Prinsen har dock landat i sin egentliga roll och helt och hållet tagit till sig detta så det har inte längre nyhetens behag.
Häromdagen blev han kallad "Prinsen av Abou Dhabou" av sin syster men han tittade på henne och svarade:
"Du behöver inte reta mig bara för att jag är prins" och så fortsatte han med det han höll på med. Så var det med det. 

tja, jag går och väntar på att pappa skall krypa till korset och säga som det är eller tills den dagen kommer där lilleman inser att detta var en barndomshistoria att skratta med sina barnbarn åt... *suckar*.