*skrattar* Min mor har också en sådan trist tendens. Tidigare stötte jag mig blå och grön emot det, tills jag fick tanken att uppväxt under kriget och efterkrigstiden i finland säkert har satt sina spår. Som vuxen fick jag höra att min mor var avundsjuk på sin syster när hon började jobba och det första hon skaffade sig för sin första lön var en tandborste och DET var en stor LYX. Min mor såg därför till att skaffa sig ett jobb hon med, så att hon kunde göra samma sak.
Jag kommer aldrig att kunna förstå vad en sådan brist på tillhörigheter innebär!
Det finns nog två skolor med den bakgrunden, jag säger som faster, att vi är Bonden Paavos ättlingar, ni vet han som drabbas av missväxt och elände och hustrun blandar hälften bark i brödet. Til slut går det bra för dem och dikten slutar såhär:
...Men med glädje sade hon till gubben:
»Paavo, Paavo, tag med fröjd till skäran!
Nu är tid att leva glada dagar,
nu är tid att kasta barken undan
och att baka bröd av råg allena.»
Paavo tog sin hustrus hand och sade:
»Kvinna, kvinna, den blott tål att prövas,
som en nödställd nästa ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet,
ty förfrusen står vår grannes åker!»
Här finns den:
http://runeberg.org/runeberg/0_15_25.htmlFaster springer över till grannen med det hon tycker hon fått mer är nog av (när släktingar delar med sig av skörden om man säger så) och skyller på bonden Paavo -och den inställningen retar gallfeber på folk av den andra skolan, såvida de inte är de som får ta emot gåvorna... för det går alldeles utmärkt
PS. TVn är nu i källaren i grovsoporna, jag hoppas någon granne tar den därifrån...
