..och när det gäller andra saker, ex vis datorer eller kopiatorer som inte vill, kan du kallt säga "work or die", det brukar funka, åtminstone för mig.
Det där funkade INTE med Malte, min första bil. En liten audi 80 som gick som en klocka.
Jag satte mig bakom ratten och klappade honom på instrumentbrädan och berättade vart vi skulle idag. Malte startar och går troget hela vägen fram. Och det här ägnade vi oss varje morgon som en sorts morgonmantra.
Sen sätter sig dåvarande pojkvännen bakom ratten en dag och börjar med att krångla när han skall få in nyckeln. Inte ett klapp på instrumentpanelen, inte ett vänligt ord.
-Skitbil, ryter han.
Malte reagerade förstås genast. Och vägrade starta.
-Vad gör du, sa jag förfärat. Nu har du förolämpat honom, klart han inte startar, sa jag.
Pojkvännen vänder sig mot mig och väser mellan tänderna.
-Det är en bil för f*n. En skrothög.
På den kommentaren fick jag nog. Jag bad honom att genast gå ur min bil och dessutom, trots att han var pojkvän och skulle likna en man, sätta sig på höne-sidan av bilen, för nu är det jag som kör.
Jag sätter mig bakom ratten och ber Malte om förlåtelse. Jag lovar på heder och samvete att detta aldrig skulle få hända igen, utan att att jag ångrade mig och ville att allt skulle bli som förr, att han skulle förlåta mig och ta mig dit vi behövde åka.
Jag sätter in nyckeln utan problem och Malte startar som det tröskvärk han nu en gång var och bar oss hela vägen fram.
Jag säger ingenting om mäns oförstånd när det gäller bilar. Och deras oförståelse över deras sarta själar och innersta väl.
Tja, Malte fortsatte att fungera, så länge jag satt bakom ratten. En vacker dag gick det dock illa... vi skulle på galej, och ut på landet för att hämta upp en kamrat. Nu var det ju inte tänkt att varken den här damen eller hennes pojkvän skulle köra den här kvällen utan fram och tillbaka till landet fick en av pojkvännens kamrater äran att sitta bakom ratten.
Han sätter sig bakom ratten och allt går väl. Jag märker dock att Malte blir lite förnärmad över den saknade handen på panelen, men han startar ändå.
-Sicken j*kla konservburk, säger pojkvännens kamrat. Hur f*n kan du köra med den här rishögen?
Jag förklarar att vi gillar varandra Malte och jag. Att han minsann är min stolthet och att vi har en mycket god relation. Dessutom har han små krav i tillvaron och det passade mig, arma fattiga kulturutövare och student. Nu förstod jag förstås att han inte skulle förstå det här då det låg på högre höjder än han med sin arma raggarhjärna skulle kunna ta in.
Hm. Malte hostade till. Det var nog inte bra. Jag klappade honom på instrumentpanelen och lovade Malte dyrt och heligt att inte heller han skulle få kontra hans välformade ratt igen. Han slutar tillfälligt att hosta och går som han skall.
När vi äntligen kommer ut på landet så bodde kamraten som skulle hämtas ner i en dalgång. Det var lite snö och halt, men jag var inte bekymrad, för Malte är sånt här inget problem. Men Malte var sur. Och hela färden slutade med att han vägrade stanna på kommando och inte lät sig styras utan landade rätt i kamratens hönshus som han flyttade nästan en meter från grunden. Ja, vi fick det nästan i knät där vi satt... Malte var nu tillfälligt skrot. Som straff fick vännerna återställa Malte till det han var, med varenda buckla uträtad och ny framvagn och vad det nu var man behövde byta.
Sensmoralen i den här totalt meningslösa men ack så sanna och självupplevda berättelsen torde vara; snacka inte dynga om dina trotjänare om du inte vill ha ett hönshus i knät!
Så det så!
