Länk till site med övergivna platser och där finns lite fler bilder på Jordberga i en slideshow.
http://www.jornmark.se/places_photo.aspx?placeid=56&Photonumber=009&lang=
Jag är helt förstummad. Sicken jävla underbar sida!! Förlåt, att jag svär helt oförtäckt dessutom. Men det finns inget annat sätt att understryka det jag känner just nu. Min natt är helt förstörd, jag kommer inte att lämna datorn innan imorgon bitti när ungarna skall till skolan.
Var inne och klickade mig fram och tillbaka och fick se en helt underbar... säger man så? Fotoserie av en knarkarkvart på en annan sida, bild upp och ner, och det är fanimej den helt och fullt nakna sanningen och inget annat. Det enda som saknas är luftessenser i form av doftprov. Alla ni som varit inne i en riktigt ingrodd knarkarkvart vet precis vad jag pratar om. Och det är platser som man i vanliga fall möjligtvis antingen skövlar igen eller låtsas att de inte finns eller låter någon annan ta hand om. Men inte här, här har man fotograferat misären, som inte bara är en misär trots allt, för det handlar om människors vardag också... Tjoff sa det i magtrakten. Där satte dessa bilder sig direkt.
Jag har dock varit inne i några sådana bostäder som har den här digniteten av kaos och spänning, utan att det har varit tal om några som helst varken droger eller medikamenter med i spelet. Och jag tror inte att man lever såhär för att man går på droger, utan det här har man kanske med sig innan man går in i livet som narkoman, långt långt innan?
Det är oerhört oerhört... inte spännande, inte fashinerande utan bara genuint. Jag har altså ingen egentlig negativ känsla inför det kanske jag skall vara tydlig med, inte på det sättet och jag förfäras inte. Jag upplever nog snarare en sorts respekt på något sätt. Och massor av frågor, eller inte frågor heller... konstaterande tror jag nog. Det skall bara vara så på något sätt; för mig är det så oförfalskat och oförljuget. (Skall dock tillägga att jag själv inte är en ordningsmänniska... jag skulle nog kunna tappa kontrollen till den graden, det tror jag ärligt talat om det inträffade något på vägen).
Jag är så väldigt fashinerad av baksidan av livet, den vi inte ser och den som inte förevigas eller visas upp; ex livstilar som följer med fattigdom och annat och jag vill se och möta det naket.
Jag tror att det är det som får mig att älska allt det gamla dessutom, det vi kallar retro här. För på något sätt är det ochså en outsidersubtillhörighet och ett avstamp från den finare världen. Att en del av prylarna har tillfälliga nollor bak på sina prislappar gör dem därför inte heller mer attraktiva eller finare än andra och jag har svårt att se det här som en statussymbol på något sätt. Det är och förblir secondhand vad det än har kostat oavsett vilket sammanhang vi sätter in det i. Det man betalar multum för idag är samma vara som kostade en tia på loppis för tio år sedan, så "fin design" där är bara ren och skär illussion och masshypnos; inget annat.
Tjohej. Nu skall jag tillbaka till övergivna hus...
