Denna Barbie, hon har sannerligen skapat debatt sedan hon såg dagens ljus, 1959. Intressant, inte minst för att hon för varje ny variant, varit och är resultatet av sin samtids ideal. Om en hypersmal midja och toppiga bröst var ett dåligt föredöme kan man undra vad en alldeles för stor skalle samt ännu större mun säger om dagens ideal. Hela Bratz är enligt mig ett stort missfoster. Förmodligen låter jag idag som min Mor lät när jag ville ha min första Barbie, det fanns inte mycket gott att säga om henne:-) Nåväl, jag fick min Barbie och då var det bra. Lekte aldrig med henne, hon var liksom inte kul. Jag hade med trånande ögon sett kusiners dockor och alla småpryttlar som hörde till. Vill minnas att just de små accessoarerna var vad som var faschinerande för mig. Miniväskor, skor, halsband osv.
Det är möjligt att vi som samlar försöker återskapa en barndom som vi inte hade men jag tror inte ett dyft på det. Kanske för en del men absolut ingen generell förklaring till samlandet. Däremot tror jag det är en vanlig förklaringsmodell till kvinnligt samlande. En man som samlar på pipor, kopplar man det till något tidigt trauma med en piprökande farbror eller? En man som samlar på guldmynt, ett bevis på en barndom i elände och armod?