Nu saknar jag bara en Lada med. Och får massor av tonårsvibes, och nostalgiska vibrationer överallt. Den ensamma resan till släkten i finland som femtonåring, med det lappländska raggargänget som bestod av en plymouth och arton lada-bilar, eller något sådant... målet var att åka och titta på hurriganes i Pello. Och väl i pello, hurriganes spelar och vad gör konsertbesökarna? Dansar humppa och tango förstås. Till hurriganes.... *skrattar*. Men roligt var det.
Veckan efter tittade vi på Kirkka. Och det var samma danser som gick av stapeln, men det kändes förstås väldigt mycket mer passande. Jag sörjde då att vi inte har den här danskulturen här hemma, att det kan skilja så mycket är svårt att förstå?
Nu får jag väl ovett av församlingen här för att jag blev ot igen. Men jag måste ju avsluta min berättelse med att jag antogs ha fått en skruv lös när jag kom hem. Jag ville nämligen ha en illgrön lada, och tja, den dåvarande pojkvännen tyckte förstås inte att jag uttalade att ladan var snyggare enligt min mening än hans buick -59:a
