Ja så satt hon där på utomhuscaféet och smuttade på sin nyligen inköpta â€vanliga†kaffe. Vädret var strålande och det var ett vimmel av folk som var på väg någonstans på trottoaren framför henne. Hon iakttog myllret som strömmade förbi. Påminde för övrigt om det man ser när man detaljgranskar en flitigt använd myrstig. Inte för att hon ville jämföra människor med myror men visst, myrorna är mindre, men det är i stort sett enda skillnaden.
Klockan var strax efter 10:00 så det verkar vara många som kommer sent till jobbet. Kan det vara så att det till och med är människor som lider av utanförskap hon tittar på? De ser inte sjuka ut och inte lidande heller. Det finns till och med några som skrattar. Får man skratta om man lider av utanförskap?
Mens hon sitter där och funderar på om det inte borde finnas lagar som förbjuder människor som lider av utanförskap att skratta har en ny cafégäst till slagit sig ner vid bordet bredvid hennes. Det är en man och hon ser att han sneglar mot hennes bord. När hon tittar tillbaka så viker han genast ner blicken i en tidning som han lagt på sitt bord. Så fort hon vänder blicken åt ett annat håll så är han där och studerar henne igen. Nu tänker hon uppmuntra honom lite grann för att se om han tar kontakt.
Det finns tre sätt på vilket män tar kontakt med en ensam dam på ett café. Antingen så kommenterar dom vädret, miljö eller det dom har beställt. Förr i tiden när hon var ung så fanns det ett sätt till nämligen att be om eld. Men nu för tiden så röker nästan inga så det sättet har försvunnit. Det måste vara många som blev socialt handikappade i samband med att rökningen har minskat så drastiskt.
Hon faller ner lite på stolen och låter knäna glida isär så att han kan skönja insidan på hennes lår. Hon märker genast att han blir intresserad för blicken har nu helt lämnat tidningen som för övrigt var ett exemplar av gratistidningen Metro. Nu ökar hon â€trycket†ytterligare genom att låta knäna gunga så att avståndet mellan dem ökar och minskar vid varje gungning. Hon märker hur han intresserat följer hennes knägungande för att få en liten titt upp under hennes kjol.
Till slut kan han inte hålla sig längre utan säger: â€Härligt väder vi har idag.â€
Hon tittar på honom och frågar vad han tror att alla människor är på väg. Sen talar hon om att enligt hennes uppfattning borde det vara förbjudet för arbetslösa att skratta för det är demoraliserande. De skall helt enkelt sitta och gråta och inget annat.
Han stirrar på henne precis som han inte hört vad hon sa. â€Skönt att det finns sådana här caféerâ€, säger han sedan.
Ja men vilka är dom till för egentligen, svarade hon? De som arbetar skall väl inte sitta här och slappa och de som lever i utanförskap har inte här att göra. Hon såg nu hur han stirrade ner i sin tidning igen. Det kom inga fler kontaktförsök från den unge mannen och skönt var det.
