â€Vår ledning är i skriande behov av några millioner till att lägga på högâ€, låter Marcus Wallenberg meddela. För övrigt är våra löner vår privatsak och kan i stort sett betraktas som en familjeangelägenhet. Att det finns aktieägare utanför familjekretsen som är med att betalar skall de se som en förmån, att få bidra till våra penninghögar. Nu måste vi emellertid böja oss för pöbeln och populasen, vi kan ju mista kunder och det innebär en nackdel för våra kommande bonusar. Detta med att berika sig själv utan att det sticker i ögonen är en svår konst.
Dessutom anser jag att vi har stöd av regeringen för att dela ut bonus, det är arbetslinjen som gäller. Varför unnar människor inte den hårt arbetande styrelsen och företagsledningen några futtiga millioner i bonus, vi är ju för sjutton arbetare. Vem får då dessa pengar om inte vi får pengarna, jo ägarna. Visst, det kan låta som om det är i stort sett samma grupp av människor så det spelar ingen roll. Men så är det inte utan bland ägarna finns bland annat pensionsstiftelser och då handlar det om pensioner och andra perifera behov hos populasen. Pensionärerna och fondsparare som sitter där passivt och profiterar på oss arbetare. Det är bara att konstatera att i stort sett hade Marx rätt. Frukten av arbetets mödor skall tillfalla arbetarna och inte dessa profitörer till ägare, avslutar Marcus.
Sen finns det ett skäl till. Styrelser och företagsledning gör den största insatsen när de inte har något med verksamheten att göra. När vi direktörer är löne- och bonusstinna mår vi som om vi ätit upp en hel gräddtårta. Vi är dästa och spyfärdiga på grund av överkonsumtion. Man kan inte begära att vi stackars övergödda direktörer skall kunna tänka vettigt under dessa förhållanden. Det är just därför vi skall ha högre löner för att få bort risk för att vi skulle kunna börja jobba. Arbetande direktörer ställer bara till problem. Därför motiverar detta mer än väl några millioner i bonus och extralöner för att få oss att avstå från att engagera oss i verksamheten. Det är mycket bättre när vi är fullt upptagna med våra löner i stället för att störa verksamheten med våra snurriga idéer.
På Aftonbladet har det kommit en ny blogg, Fattigbloggen, det ni. Det är en stackars kvinna som heter Jessica som skall leva på 97 kr om dagen, jag ryser. Tanken är att vi ska få en inblick i hur det är att leva på socialbidrag. Det värsta är inte detta performanceverk i rena Odellstilen utan att för 4,1 % av Sveriges befolkning är det en realitet. Så många är det som lever på socialbidragsnormen. De är betydligt fler än som röstar på Kristdemokraterna.
Fast är det inte inne just nu att vara fattig och liksom bita ihop och lida i det tysta. Visst faan är jag fattig men inte klagar jag inte. Låt den där jävla Alliansen piska mig bara, piska mig på båda skinkorna. Det värsta som finns är att bara få smisk på ena skinkan, det känns på något sätt som man tappar balansen då. Nej några ordentliga piskrapp skall det vara jämt fördelade över hela stjärten. Som nattlitteratur gäller â€Barnen från Frostmofjället†för att man skall känna att det var värre förr.
Nu till fenomenet Sussan.
http://www.youtube.com/watch?v=dEhBnOygrmY&feature=related
