Terroristbekämpningen i Sverige kostar en kvarts milliard om året. På åtta år har man gripit 2 (två) personer som blivit dömda. Det vill säga man har lagt ner en milliard per gripen. Vad dessa två dömts för är hemligt. Det är inte otänkbart att det är de två etiopier som överlämnades till CIA som är de gripna. Fast det vet vi inte då det är hemligt.

För att nå detta strålande resultat så har man bidrivit telefonavlyssning. Hur många som avlyssnats är emellertid hemligt. För en halv milliard borde det vara ca 300-400 personer som arbetar med det här. Vi har alltså några hundra SÄPO-anställda som sitter och avlyssnar telefoner och har gjort det i åtta år med det lysande resultatet att 2 personer på USA:s initiativ har gripits och utvisats till Etiopien.

En av SÄPO:s mer lyckade insatser var Göteborgsinsatsen. Där stormade man in hos vanliga familjer därför att en person hade sagt att han hade sån huvudvärk att det kändes som huvudet skulle explodera. Här var SÄPO en självmordsbombare på spåren. En person som via huvudvärk kunde ha utgjort ett hot mot Sverige. Det var tur att SÄPO kunde ingripa.

Tyvärr så missade man ”Hötorgsbombaren” det enda riktiga terroristhandling vi haft under de sista 8 åren. Det tyder på att SÄPO är underbemannat och har på tok för lite resurser. Det behövs några hundra till som i hemlighet sitter och avlyssnar våra telefoner.  Jag är övertygad om att det är absolut rätt väg att gå. Varför inte sätta in tillräckligt med folk så att alla telefonsamtal kan lyssnas av. Arbetet kan med fördel bedrivas hemifrån, på entreprenad, eller genom avlyssningscentraler i t ex Moldavien. Det skulle sänka kostnaderna avsevärt. Färdtjänstbeställningar sker via Moldavien och det fungerar bra. Varför inte utbilda hela Moldaviens befolkning i Svenska, för att använda dem för avlyssning av telefonsamtal?

Det kanske går att kombinera, färdtjänst och avlyssning. När de inte dirigerar ambulanser eller taxibilar så lyssnar dom av telefoner i Sverige. Då kan man kanske till och med finansiera verksamheten delvis med U-landsbiståndet.

Idag när jag var och promenerade i närområdet så satt det en flicka på ca 15 år med en mössa på gatan och ett plakat i handen. På plakatet stod det ”Jag är hungrig”.

Det är många som är hungriga just nu. I Somalia ringlar långa led av hungrande flyktingar från landsbygden till läger utanför städerna. I Tripoli sitter hungrande människor gömda undan Natos bomber och strider mellan rebeller och regimens soldater.

Fast det är en stor skillnad. Vi i Sverige har varken extrem torka eller krig, ändå sitter det en hungrig flicka på Götgatan och tigger pengar till mat. Varför?

Fast det finns fler hungriga människor i Sverige än flickan på Götgatan. Det finns de som hungrar efter makt eller pengar att lägga på hög. Själv är jag rätt hungrig på en målning av Picasso som jag såg bjöds ut.. Fast det är en stor skillnad mellan den typen av hunger och flickans. När flickan har ätit så är hon mätt. När jag fått min Picasso så kommer jag fortfarande att vara hungrig fast då på en målning av Max Ernst.

Ja nu har Marknaden varit lynnig i ett par dagar. Än så var det upp än så var det ner. Innan dess så var Marknaden riktigt sur. Luften gick helt ur den stackars Börsen när Marknaden inte fick som den ville. Vad Marknaden ville ha var konkreta handlingar från politiker och inte bara ord utan mening.

Det började med att Italiens premiärminister Silvio Berlusconi lovade Marknaden ett sparpaket Ӈ la Italia”. Men trots Herr Berlusconis fina ord stärkta av ett utmärkt skådespeleri vilket skulle ha fått vilken 15-årig italiensk mediekåt flicka som helst på rygg så blev bara Marknaden surare. Berlusconi fick smärtsamt lära sig att Marknaden, den är inte lika lättflirtad som en tonårsmodell.

Knappt hade Berlusconis misstag hunnit diskonterats på Börsen innan kreditinstitutet Standard & Poor's tyckte att USA hade för lite inkomster och för mycket kostnader. Det ledde till att Marknaden blev helt paff och mycket orolig. Marknaden fick helt enkelt rännskita och Börsen gick i baisse (är bajsa på marknadsspråk). Börsens diare slutade med att 20 % försvann på några dagar.

Men äntligen kom någon som förstod vad marknaden ville ha och gjorde det rätta. Den Amerikanska Centralbanken, den förstår vad en stackars plågad Marknad behöver, billiga lån. Genom att garantera Marknaden tillgång till billiga lån i nästan 2 år så blev Marknaden så glad så glad, det var som att sätta en kork i rövhålet. Diaréen upphörde genast och förbyttes i stor glädje och Börsen började äta upp sig igen.

Fast säg den glädje som varar länge. Nu vill marknaden ha mer. Marknaden vill ha sparpaket. Man har fått paket från Grekland, Irland, Portugal och Spanien men det räcker inte. Från Italien skulle Marknaden få ett paket om ett par år. Så länge vill inte Marknaden vänta, det är nu. De senaste dagarna har blickarna vänts mot Frankrike. Kommer det inget paket från Grodätarna snart så kommer Marknaden att vara kinkig och vägra köpa Franska statspapper precis som man vägrat köpa Italienska om de inte sänker priset ordentligt. Då kan Marknaden låna billigt i USA och sälja dyrt till Frankrike och Italien. Det är sånt som får Marknaden att erigera och Börsen får en ordentlig resning.   

Hon vaknade sakta ur sin slummer och lyfte lite på ögonlocket. Hon såg hur en vindpust genom det öppna fönstret gjorde att gardinen som hängde för böljade till. Det var varmt i rummet och hon kände sig lite svettig. Hon kastade av sig täcket men låg kvar i sängen, naken, med bara ett lakan på sig.

Nu kom det en vindpust till och hon drog in lite luft genom näsan, liksom luktade på luften. Det gjorde hon alltid när hon vaknade. Hon hade kommit på att luften luktade olika beroende på vilket väder det var. Idag var det strålande solsken, det kände hon direkt.  Hon kastade en hastig blick mot den tomma sängen bredvid henne.  Hennes kille var på tjänsteresa  så hon var helt ensam. Hon luktade en gång till för att se om hon kunde avgöra vad klockan var på lukten. Oftast kunde hon det. Klockan är kvart i åtta tänkte hon innan hon kollade väckarklockan som stod på hennes sängbord. Nästan rätt, den var bara halv åtta visade det sig.

Hon lät benen tungt falla ner på golvet för att sedan sätta sig upp i sängen för att möta den nya dagen. Hon drog bort gardinen och såg att det var som det luktade, en strålande dag.  Hon styrde stegen mot toaletten. På vägen tittade hon till sin lillpojke som låg där i sin säng och snusade så sött obekymrad över Europas skuldkris och det amerikanska budgetunderskottet.

Men hon var inte obekymrad. Börsen hade sjunkit nu 8 dagar i rad vilket inneburit att hon gjort stora förluster.  Hon hade gjort några chansningar att börsen skulle vända men de hade bara ökat hennes förluster. Skit, tänkte hon när hon satt där på toaletten och kissade. Vad skulle hon hitta på idag?

Hon hörde hur hennes barnflicka, Sara, öppnade dörren till lägenheten och hon skrek ”Hej!” från toaletten. Sara skrek ”hej” tillbaka. Hon hörde hur Sara började stöka i köket för att göra i ordning frukost innan hennes två FAS-3:are skulle komma.

Sara hade nämligen föreslagit att hon skulle anställa två väninnor till henne inom FAS-3. Sara skulle vara handledare. Det fina var att vi skulle inte bara få gratis arbetskraft utan hon skulle dessutom få betalt för att de servade henne. Det lät bara så bra att det inte gick att låta bli. Därför hade hon nu tre barnflickor. En som hon fick RUT-bidrag för, Sara, och två FAS-3:are.  Det RUT-bidrag hon fick betalade hon ut till Sara som extrapengar utöver lönen. FAS-3:arna fick också det bidrag hon fick från arbetsförmedlingen som extrapengar utöver den lön som arbetsförmedlingen betalade till dem. 

Det var det här som var Arbetslinjen. Hon undrade så över vad Bidragslinjen var? Till sist kom hon på vad skillnaden var. Arbetslinjen det var när bidragen gick till arbetsgivare medan bidragslinjen var när bidraget gick till den som arbetade. Någon annan skillnad hade hon inte kommit på.

Under alla omständigheter så hade Arbetslinjen inneburit att hon själv i stort sett slapp att röra ett finger om dagarna. Hon hade tre personer som i princip skötte allt åt henne mens hon själv kunde slappa, gå på shoppingtur och röka på.  Inte undra på att Arbetslinjen var populärare än Bidragslinjen.  Hon tyckte i alla fall om Arbetslinjen för den innebar att hon själv kunde koppla av.

Fast det kommer inte att påverka det hela så mycket för Winston Håkanson kommer att vara kvar som senior director och fortsätta med att sprida sina visdomsord via tidningen.

Winston Håkanson har vid några tillfällen skrivit inlägg på Antikprat, framför allt om banankartonger. Det har varit mycket givande inlägg. 

Man skulle kunna säga att den mannen har lärt mig allt jag kan om banankartonger. I ett inlägg berättade han en riktig hemlis. Den var att de riktigt bra handlarna har minst 3, jag kanske upp till 4 olika uppsättningar med banankartonger för olika typer av marknader.

Det gav mig en riktig tankeställare vad det här med antikviteter handlar om, det handlar egentligen om banankartonger. Att kunna sortera sitt gods i olika högar. Det får mig att tänka på Strindberg och hans bok ”Svenska folkets öden och äventyr”. Där beskriver han professorn i knappologi som sorterar knappar i högar. Det är en hög med knappar med ett hål i, en hög med knappar som har två hål osv. Sen sorterar han även knapparna i en hög med knappar utan ett hål, utan två hål osv.

Själv har jag under det sista året, inspirerad av Winston Håkanson, utvecklats från en person med endast 2 uppsättningar banankartonger till en person med 4 uppsättningar av kartonger. Jag är dessutom på god väg att även skapa mig en femte uppsättning kartonger så nu är jag snart i världsklass minsann.

Vi får hoppas att Winston fortfarande kommer att vara ledande på tidningen så att vi även fortsättningsvis får tips gällande banankartonger. Det skulle vara intressant med till exempel ett reportage med titeln ”Från ”En Banankartong”, Winston Håkanson berättar spännande historier vad man kan hitta i en banankartong. Eller ”Mitt liv i en Banankartong”, Winston Håkanson berättar fritt om Banankartonger han mött i sitt liv.

Det är inte bara arbetslinjen som kommer från vår Alliansregering utan även lek. Nu skall man ge ordentliga subventioner till leksaker också. Fast det är inte leksaker för barn som skall subventionerna utan subventionerna riktas till vuxna barn i framför allt städerna.

Det är elbilen som skall gynnas. Elbilen kan köra högst 10 mil innan den måste laddas och det innebär i stort sett att den är oanvändbar utanför städerna. Jag har inget behov av någon elbil då jag åker kommunalt eller taxi när jag rör mig i närområdet. Men det finns en grupp av människor som är så ”fina” att dom inte skall behöva frotteras med andra människor utan de måste åka i en helt egen bil. 

Subventionen motiveras med att om man inte subventionerar leksaken så kommer det vuxna barnet att göra fel och skräpa ner luften i staden. Att till exempel satsa på kollektivtrafiken och även införa nolltaxa, en taxa som även nedskräparen får betala via skattsedeln, det verkar man inte vilja göra. Utan pojkar, det är mest pojkar, skall få åka i egen bil är viktigt, så viktigt att man vill vara med och betala leksaken dom åker i.

Är det inte märkligt att vissa grupper, män i städer, är så viktiga att där finns det hur mycket pengar som helst att ödsla på dessa. Men är det fråga om utslitna kvinnor, som vridit ur en skurtrasa för mycket och fått skador, då är pengarna slut. 

Jag ville bara visa en vas jag köpt på loppis. Den är gjord av KPM-Berlin, troligen formgiven av Hubert Griemert och producerad strax efter 1962. Vilken formgivning och vilket härligt ljusspel det är mellan det vita och det blåa. Den är handmålad och representerar vad jag tycker är när retro är som bäst.

Hälsningar

Reggis