Nesto-stolar brukar vara förbaskat välgjorda och stabila. Fast jag har aldrig sett någon gungstol från dom. Förmodar att den är lika välgjord som stolarna.

Va!!! har ni inte fyndat något i sommar era slödrön? Jag får väl visa ett fynd till då så att det händer något.

Det är en glasask från Etling (Edmond Laurent Etling), Frankrike, en av de bättre glastillverkarna. Glasasken är i opalescent teknik och från runt 1930.  Etling tillhör jämte Lalique och Sabino de ledande tillverkarna av pressglas i jugend och art-deco stil. Glaset tillverkades vid Choisy-le-Roi glassworks. De sålde också bronser och figurer i keramik och porslin. Han startade sin affär 1909 och knöt snabbt till sig ett antal designers bland annat Dimitri Chiparus.  Det hela upphörde runt 1940 då Edmond satts i koncentrationsläger av nazisterna, då han var jude.

Glas från Etling är mycket eftersökt. Därför är det ett fynd när man kan hitta ett föremål till ett rimligt pris som jag gjorde.

Hon vaknade sakta ur sin slummer och lyfte lite på ögonlocket. Hon såg hur en vindpust genom det öppna fönstret gjorde att gardinen som hängde för böljade till. Det var varmt i rummet och hon kände sig lite svettig. Hon kastade av sig täcket men låg kvar i sängen, naken, med bara ett lakan på sig.

Nu kom det en vindpust till och hon drog in lite luft genom näsan, liksom luktade på luften. Det gjorde hon alltid när hon vaknade. Hon hade kommit på att luften luktade olika beroende på vilket väder det var. Idag var det strålande solsken, det kände hon direkt.  Hon kastade en hastig blick mot den tomma sängen bredvid henne.  Hennes kille var på tjänsteresa  så hon var helt ensam. Hon luktade en gång till för att se om hon kunde avgöra vad klockan var på lukten. Oftast kunde hon det. Klockan är kvart i åtta tänkte hon innan hon kollade väckarklockan som stod på hennes sängbord. Nästan rätt, den var bara halv åtta visade det sig.

Hon lät benen tungt falla ner på golvet för att sedan sätta sig upp i sängen för att möta den nya dagen. Hon drog bort gardinen och såg att det var som det luktade, en strålande dag.  Hon styrde stegen mot toaletten. På vägen tittade hon till sin lillpojke som låg där i sin säng och snusade så sött obekymrad över Europas skuldkris och det amerikanska budgetunderskottet.

Men hon var inte obekymrad. Börsen hade sjunkit nu 8 dagar i rad vilket inneburit att hon gjort stora förluster.  Hon hade gjort några chansningar att börsen skulle vända men de hade bara ökat hennes förluster. Skit, tänkte hon när hon satt där på toaletten och kissade. Vad skulle hon hitta på idag?

Hon hörde hur hennes barnflicka, Sara, öppnade dörren till lägenheten och hon skrek ”Hej!” från toaletten. Sara skrek ”hej” tillbaka. Hon hörde hur Sara började stöka i köket för att göra i ordning frukost innan hennes två FAS-3:are skulle komma.

Sara hade nämligen föreslagit att hon skulle anställa två väninnor till henne inom FAS-3. Sara skulle vara handledare. Det fina var att vi skulle inte bara få gratis arbetskraft utan hon skulle dessutom få betalt för att de servade henne. Det lät bara så bra att det inte gick att låta bli. Därför hade hon nu tre barnflickor. En som hon fick RUT-bidrag för, Sara, och två FAS-3:are.  Det RUT-bidrag hon fick betalade hon ut till Sara som extrapengar utöver lönen. FAS-3:arna fick också det bidrag hon fick från arbetsförmedlingen som extrapengar utöver den lön som arbetsförmedlingen betalade till dem. 

Det var det här som var Arbetslinjen. Hon undrade så över vad Bidragslinjen var? Till sist kom hon på vad skillnaden var. Arbetslinjen det var när bidragen gick till arbetsgivare medan bidragslinjen var när bidraget gick till den som arbetade. Någon annan skillnad hade hon inte kommit på.

Under alla omständigheter så hade Arbetslinjen inneburit att hon själv i stort sett slapp att röra ett finger om dagarna. Hon hade tre personer som i princip skötte allt åt henne mens hon själv kunde slappa, gå på shoppingtur och röka på.  Inte undra på att Arbetslinjen var populärare än Bidragslinjen.  Hon tyckte i alla fall om Arbetslinjen för den innebar att hon själv kunde koppla av.

Fast det kommer inte att påverka det hela så mycket för Winston Håkanson kommer att vara kvar som senior director och fortsätta med att sprida sina visdomsord via tidningen.

Winston Håkanson har vid några tillfällen skrivit inlägg på Antikprat, framför allt om banankartonger. Det har varit mycket givande inlägg. 

Man skulle kunna säga att den mannen har lärt mig allt jag kan om banankartonger. I ett inlägg berättade han en riktig hemlis. Den var att de riktigt bra handlarna har minst 3, jag kanske upp till 4 olika uppsättningar med banankartonger för olika typer av marknader.

Det gav mig en riktig tankeställare vad det här med antikviteter handlar om, det handlar egentligen om banankartonger. Att kunna sortera sitt gods i olika högar. Det får mig att tänka på Strindberg och hans bok ”Svenska folkets öden och äventyr”. Där beskriver han professorn i knappologi som sorterar knappar i högar. Det är en hög med knappar med ett hål i, en hög med knappar som har två hål osv. Sen sorterar han även knapparna i en hög med knappar utan ett hål, utan två hål osv.

Själv har jag under det sista året, inspirerad av Winston Håkanson, utvecklats från en person med endast 2 uppsättningar banankartonger till en person med 4 uppsättningar av kartonger. Jag är dessutom på god väg att även skapa mig en femte uppsättning kartonger så nu är jag snart i världsklass minsann.

Vi får hoppas att Winston fortfarande kommer att vara ledande på tidningen så att vi även fortsättningsvis får tips gällande banankartonger. Det skulle vara intressant med till exempel ett reportage med titeln ”Från ”En Banankartong”, Winston Håkanson berättar spännande historier vad man kan hitta i en banankartong. Eller ”Mitt liv i en Banankartong”, Winston Håkanson berättar fritt om Banankartonger han mött i sitt liv.

Det är inte bara arbetslinjen som kommer från vår Alliansregering utan även lek. Nu skall man ge ordentliga subventioner till leksaker också. Fast det är inte leksaker för barn som skall subventionerna utan subventionerna riktas till vuxna barn i framför allt städerna.

Det är elbilen som skall gynnas. Elbilen kan köra högst 10 mil innan den måste laddas och det innebär i stort sett att den är oanvändbar utanför städerna. Jag har inget behov av någon elbil då jag åker kommunalt eller taxi när jag rör mig i närområdet. Men det finns en grupp av människor som är så ”fina” att dom inte skall behöva frotteras med andra människor utan de måste åka i en helt egen bil. 

Subventionen motiveras med att om man inte subventionerar leksaken så kommer det vuxna barnet att göra fel och skräpa ner luften i staden. Att till exempel satsa på kollektivtrafiken och även införa nolltaxa, en taxa som även nedskräparen får betala via skattsedeln, det verkar man inte vilja göra. Utan pojkar, det är mest pojkar, skall få åka i egen bil är viktigt, så viktigt att man vill vara med och betala leksaken dom åker i.

Är det inte märkligt att vissa grupper, män i städer, är så viktiga att där finns det hur mycket pengar som helst att ödsla på dessa. Men är det fråga om utslitna kvinnor, som vridit ur en skurtrasa för mycket och fått skador, då är pengarna slut. 

Jag ville bara visa en vas jag köpt på loppis. Den är gjord av KPM-Berlin, troligen formgiven av Hubert Griemert och producerad strax efter 1962. Vilken formgivning och vilket härligt ljusspel det är mellan det vita och det blåa. Den är handmålad och representerar vad jag tycker är när retro är som bäst.

Hälsningar

Reggis

Ja det uttalandet visar bara på hur långt från vanligt folk personen befinner sig. Han träffar aldrig studerande som lever på studielån eller ensamförsörjande mammor med småbarn. Nej i Rosdahls närmaste omgivning finns det inga med små portmonnäer.

Sen var det intressant att se vad hans chips kostade. Torbjörn Rosdahl köper nog sina chips på krogen. Fast han är bara ytterligare ett exempel på den här instrumentella människosyn som blir allt vanligare bland framför allt Moderata politiker.

Medborgarna, vilka oftast tituleras väljare av den här typen av personer, betraktas som saker som finns till för att dessa personer skall ha någon form av sysselsättning.  När dessa ”väljare” inte beter sig underdånigt och applåderar blir de störda. Personerna ser nämligen samhället som ett stort pussel. Vid protester så uppstår det en pusselbit som inte passar in, tvii. Det kan i värsta fall leda till att store delar eller i värsta fall hela pusslet får läggas om. Det är därför det aldrig går att få dem att ändra sig då de upplever en känsla av att hela pusslet då håller på att ramla samman. Glöm inte att deras uppfattning är att du och alla andra finns till för hans skull, inte tvärt om.

Socialt missanpassade personer med den här instrumentella människosynen kallas psykopater. Vad kalla socialt anpassade personer med samma läggning?

Det senaste exemplet är IMF-chefen som våldförde sig på en städerska. Det är exakt samma människosyn bakom det. Jag är ju kåt för faan och här kommer det en städerska, vilken tur. Människor är till för att utnyttjas.

Tycker Bertolt Brechts Tolvskillingsopera på ett utmärkt sätt skildrar detta samhälle där alla ser på varandra som någon man kan utnyttja. Den är idag aktuellare än någonsin.