168
« skrivet: fre 4 jan 2008 20:06:58 »
... skall jag baske mig ta kort på min lilla hallpall, eller sittbänk som jag har där. Sanningen att säga så kan jag inte ta kortet innan städningen, för då lär jag få skämmas. *rodnar inte så klädsamt*. Det tillhör nämligen inte det jag gör allt som oftast, det där med undanplockning och städning. Men jag skall nog få till det under helgen.
Historien om hur jag kom över den är rätt så märklig tycker jag själv. Saken var att vi flyttade från en bostadsrätt i stan, till ett äldre hus modell dubbelt så stort som bostaden vi hade haft tidigare, så där blev jag ivrig auktionsbesökare ett tag. Bästa sättet att fylla upp en kåk med härliga möbler för en spottstyver. Nåja, jag hade varit på visning och sett den här lilla rödaktiga bänken, som var ack så tilltalande. Asså, med mitt avvikande skönhetsidealiska mått mätt. De flesta tycker nog inte att den här något särskilt men MITT hjärta bultade villt. Den skulle jag ha. Den var min!
Auktionsdagen inföll. Och det blev äntligen efter mycket om och men budgivning på den här. Min vana trogen så hade jag trots allt gett mig själv ett högsta tillåtet bud på pallen. Dumt nog... men i alla fall.
Den gick för utropet 50:- vill jag minnas och så var det inget bud och inget bud och inget bud och så gav jag äntligen ett bud. Och blev genast överbuden. -Men va faan... tänkte jag för mig själv. Och höjde budet. Och blev överbjuden. Och la nytt bud. Och blev åter överbjuden. Och så höll vi på en stund...Till sist var överbudet kring det dubbla av det jag hade satt som maxbud från början. Nu började logiken jobba. "SLÄPP DEN!" Bannade jag mig själv, och min vana trogen när den där lilla satmaran på axeln talar om för njutningsentreprenören på andra axeln, att hon är ute och seglar så brukar logiken vinna. Sylfiden skakade på huvudet och gick därifrån i sakta mak, och slog en titt på den eländiga varelsen som hade haft fräckheten att bjuda över mig. Gav honom ett ont öga i sidan och hoppades att det smärtade lite.
Ã…kte hem bedrövad med mina övriga fynd från dagen, men inget kunde mäta sig med bänken som jag inte fick med mig hem. Beklagade mig för sambon som mest var lättad över att åtminstone en anskrämlig skapelse inte kom över tröskeln. (min sambo gillar läder och chrome, har jag berättat detta?).
På vägsträckan mellan vårt nya hem och min gamla hemstad fans en lada med skylten "antik" på. Nästa gång vi åkte där förbi så sa jag till sambon att:
"där står säkert min bänk"... han skrattade. Och klappade mig lite lätt på huvudet, sådär överlägset som bara han förmår. "Sure bejb"-liksom.
Vi åkte förbi några dagar senare. Nu hade ordet "säkert" i mitt mantra försvunnit och den här gången blev det "där står min bänk...". Till saken hör att den här antikladan hade en portabel skylt. För det mesta stod det "stängt" på den. Och veckorna gick. Jag målade upp inom mig hur bänken stod under en hög med bröte och bara skreeek efter mig. Så en vacker dag. Nu ljög jag, för det regnade faktiskt. Men i alla fall, ÄNTLIGEN stod det "Öppet" på skylten. Äntligen, äntligen, äntligen skulle jag kunna komma in och förvissa mig om att min underbara fantastiska lilla bänk skulle stå där... eller inte.
Vi gick ur bilen. In i ladan. Ingen bänk. Men ingen människa heller. Ser då på andra sidan vägen hur någon hasar sig över, halvspringande som om träskorna var för små och händerna i fickan. Och det VAR han. Mannen som jag hade kastat onda ögat på. Nu satte jag armarna i sidan och nästan skällde på honom samtidigt som jag spännde ögonen i honom:
-"VAR ÄR MIN BÄNK???"
Han kikade lite förvånat på mig och undrade förstås vilken jag menade... "Det vet du, den lilla röda". "-Jahaaa, den, nämen var det inte du som? Jo, den står där borta...".
"Jag vet vad du gav". Sa jag förstås. "Vad kostar den?" Han skrattade och gav mig ett pris som var fullt överkomligt med tanke på hans egna utlägg och mina lidanden den sista tiden. Och några minuter senare åkte vi därifrån med en bänk och lite annat smått och gott, och han fick dessutom en hängiven kund på köpet. Och jag fick MIN BÄNK!
Sensmoralen i det här måste bli. Blir du kär i en möbel på auktion. Så ge fan i att ge dig själv ett maxbud-att-inte-gå-över. Och OM du ger dig ett sådant. Håll det inte, du kommer bara att gräma dig i efterhand!