Retroforum
Allmänt => Fria diskussioner => Ämnet startat av: Reggis skrivet tor 21 aug 2008 10:30:05
-
Det här konstverket tycker jag är jättebra. Visar på kvinnors dilemma. Vi skall vara en Tingeling, hålla barnen under herrens tukt och förmaning så de inte stör samt vara kontrollerbara.
-
Önskedröm? Hon har ju kläder på sig... :)
-
Om ämnet är allvarligt menat så,jävla larv,sluta tänk kön och börja tänk individ istället.Väx upp och inse att vi inte lever på 1600-talet.
MVH Micke
-
Det kul för oss män att vara KNUG.
-
Hur ska hon kunna sköta marktjänsten? Inget ideal för männen, tror jag.
-
Sätta små hjul på buren och göra hål i botten så hon kan trampa sig själv fram till spisen som i en familjen flinta-bil? Hon skulle nog göra sig där framför spisen, man lär ju se spisen på bägge sidor, så hon är ju inte för tjock.
-
Undrar just vem som lever på 1600-talet. Att framleva sina dagar utan att se/uppleva/läsa/höra om den jämställdhet som de facto inte existerar, det är en bragd i sig.
-
Om ämnet är allvarligt menat så,jävla larv,sluta tänk kön och börja tänk individ istället.Väx upp och inse att vi inte lever på 1600-talet.
MVH Micke
Micke, det känns som att du har missat något på vägen om kvinnans frigörelseprocess. Sett ur ett lite större perspektiv än till den egna uppfattningen har kvinnor inte lyckats erhålla en jämställd situation i samhället utan föreställningar lever kvar och frodas även i våra dagar. Tyvärr.
Gå in i en barnklädesaffär och kika runt på flick-pojkavdelningen, jag tror att det räcker och är ett lysande exempel. Små flickor skall fortfarande än i våra dagar vara små rysch-prinsessor som tydligen inte behöver praktiska och lekvänliga kläder, medan pojkar absolut behöver det.
Att jag själv som individ inte känner mig förtryckt som kvinna, eller lyckas "behålla" en man som partner som har en idealiserad kvinnobild som bygger på patriarkatiskt synsätt där mannen är överställd kvinnan; innebär inte heller att jag inte har medsystrar som lever i relationer där kvinnans underordnade plats är i hemmet där hon skall vara mannen till behag både med sin hushållning och sina sängkammartjänster när han behagar för att själv uppfatta sig som en duglig kvinna i hans; eller sina egna ögon. Tyvärr tycker jag ofta att jag hör kvinnor berätta om relationsproblem som bygger på att mannen är missnöjd, antingen med hennes hushållsinsats -ofta i kombination med heltidsjobb- eller för att hon inte vill ha sex i tillräcklig utsträckning, för att han inte "hinner" ta ansvar för barn och hem, som förnekas att ex gå utbildningar eller kvällskurser, som bygger på svartsjuka (ägandebehov och kontroll) där mannen kontrollerar henne (som ägodel) och konfronterar henne med att hon exempelvis pratat med en annan man.... etc etc, etc, etc.
Att kvinnan inte är jämställd mannen kan ses såväl ur ett strukturellt överordnat perspektiv, men tyvärr ger det stora återverkningar i det dagliga livet, kanske fler än vi tror. (Ex hur stor andel av män har en lika lång föräldrarledig period som kvinnor? För att öka andelen män som tog ut föräldrarpenning så gick man in och höjde taket för dagsersättningen ex. Inte en själ har ens tänkt tanken på att man kanske skulle behöva öka dagsersättningen på föräldrarpenningen för att kvinnan skall välja att vara föräldrarledig...).
Vi har tyvärr inte kommit så jäkla långt, och ibland undrar jag om det faktiskt inte var mer jämställt på medeltiden där både kvinnor och män fick hugga i för att familjen skulle överleva...
-
Det här konstverket tycker jag är jättebra. Visar på kvinnors dilemma. Vi skall vara en Tingeling, hålla barnen under herrens tukt och förmaning så de inte stör samt vara kontrollerbara.
Den är helt ut sagt rent jävla lysande och fantastisk; i sin enkelhet så är den otroligt tydlig. Bilden av den borde fasenimej sitta i varenda gatuhörn för allmän beskådan.
-
Orkar inte ge mig in i en diskussion till om könsroller på de här formet, men återigen är jag helt och fullt på Kikarbaras sida. :-*
Men i alla fall, konstverket. Håller med om att det är skitbra, dessutom jäkligt snyggt. Jag gillar verkligen den extra dimensionen att barnet också sitter i en bur som mamman håller. Jag tycker det visar på hur vi alla är bundna av föregående generationens värderingar och inställningar vare sig vi vill eller inte. Låter föregående generation sig låsas in i en bur, kommer vi till stor del att tillåta detsamma.
-
Håller med Kikarbara men vill endast tillägga, att det är förhoppningsvis inte alla mäns önskedröm.
Lever själv med en man sedan 30 år tillbaka och vi har delat allt och gör så fortfarande!
Har aldrig själv upplevt mig att sitta i en bur, men har väninnor som beklagar sig över att de är instängda och kontrollerade!
-
Jag undrar om inte kvinnorna i många fall skapar ojämlikheten själva. Ta exemplet med barnkläder i kikarbaras inlägg.
Hur många män är det som designar barnkläder? Hur många män har barnklädesbutik? Till sist, den kanske mest avgörande faktorn, vem köper oftast barnkläder? Hur många mödrar skulle bli skogstokiga om de skickat i väg mannen för att köpa kläder till lillflickan och han kommer hem med jeans och tröja, för att det är praktiskt?
Vad är förresten jämlikhet? Är det att med millimeterrättvisa exakt dela på exempelvis hemmets göromål?
Många gånger känns jämlikheten väldigt enkelriktad, mannen ska hjälpa till med städning, disk, matlagning, osv. men när det kommer till att skifta däck på bilen, rensa avlopp, döda spindlar, såga grenar, måla fönster, byta glödlampor och liknande så tar jämlikheten slut, då är det "karlgöra". Ska vi någonsin få ett "jämlikt" samhälle får man både ge och ta.
-
You´ve got a point there, brother.
-
Vem har sagt att det bara är männen som blundar för den könsmaktsordning vi lever med, inte jag åtminstone. Jag vill påstå att det är ett val man gör, dvs att blunda. Vi kan blunda för så mycket som händer i vårt samhälle och till största del handlar det väl om att det som på något sätt kan te sig hotfullt, det blundar man inför.
Sedan det där med feminist och feminism med hitan och ditan. Jag är så hjärtlinnerligt trött på snacket typ "jag är minsann inte feminist" men självklart ska vi vara jämställda och det är vi verkligen härhemma". Jo jag tackar. Bara där visar det på hur lite man förstått. Att alla feminister skulle vara stöpta i samma form, en gång för alla, det är vi inte. Lika lite som alla moderater eller vänsterpartister är homogena grupper. Det väsentliga i definitionen och det vi (feminister) de facto kan enas om är vetskapen om att kvinnor är underordnade män och att detta förhållande bör ändras.
Någon som förresten visste att ordet feminist från början var ett nedvärderande uttryck för kvinnor som inte fann sig i rådande könsnormer?
-
Allt som Broder Tuck listade som karlgöra gör jag, men har inte målat fönster (det var prat om att jag skulle ta hand om pappas) och sågat grenar i år.
Sen håller jag med Vince om att man ska sluta tänka kön och tänka individ istället.
Roten till det onda sitter i menar jag att vi betraktar flickor som offer, svaga, rosa och pojkar som motsatsen. Vi är främst individer, med olika talanger. I vilket läger ska man placera homosexuella och transor t ex?
Man kan se till att göra nåt åt sin situation istället för att sitta och gnälla över det patriarkala samhället. Så är det faktiskt. Man klagar hellre än att själv åstadkomma något konstruktivt.
Att öka motsättningarna mellan könen genom förklaringsmodellen "könsmaktsordningen" leder inte till att individer kommer att betraktas som jämbördiga, utan snarare motsatsen.
Om man skiter i hela konceptet och betraktar individen utan att bry sig om vilket kön denne har då har man nått ända fram. En könskamp leder inte dit.
-
Bara en fråga, vem är man? Alla hundratusentals kvinnor som arbetar inom framförallt omsorg och vård, ska de hålla käften och söka nytt jobb eller? Sen har vi akademikerkåren, och där är skillnaderna betydligt större, jag lovar. Kanske ska vi bara ha manliga jurister och medicinare, då blir det liksom inte samma problematik med ojämlika löner, fringisar osv. Nää, att sluta gnälla är som att ge mig en snyting mitt upp i nian. Jag har tidigare engagerat mig en hel del i denna typ av frågor och gudarna ska veta att de som fanns i de nätverk jag var medlem av inte var några gnällspikar. Intellektuella, arga, kloka, vackra, ambitiösa, handlingskraftiga och jag vet inte vad, det var vad de var. Dessutom var de alldeles för kloka för att bara för en sekund tro att könet är underordnat individen. Var man ska placera bögar och flator, jamen fråga dem. Jag lovar, inte en enda flata vill bli kallad man och vice versa. De har förmodligen full koll på sin könstillhörighet, ävenså transorna. Rollspel, det är något helt annat.
-
Så alla dessa intellektuella, handlingskraftiga individer(inkl du) har bestämt sig för att de är underordnade ett annat kön?
Det är kanske i de tankebanorna det är fel, tänk om man resonerade som man var lika mycket värd som alla andra människor, var skulle man hamna då i hierarkierna?
Jag menar på att det är själva feministresonemanget som trycker ner kvinnorna. Sug på den ni, nu ska jag på bio med min äldsta son.
-
Tjaa, så kan man kanske se det, om man vill. Visst, de nätverk jag tillhör och tillhört är förvissade om att det förhåller sig på det sättet. För tydlighetens skull ska jag kanske tillägga att egenskaperna jag räknade upp var exempel på de människor som ingick/ingår, inte en uppräkning av egenskaper vi alla var/är tvungna att besitta. Vad som trycker ned kvinnorna, är vi tydligen inte alls överens om. Lite historieläsning kanske vore på sin plats. Var skulle vi stå idag om vi inte haft alla dessa feminister som oförtröttligt stått på podiet, skrev in sig på universiteten trots allt utanförskap det innebar, skrivit inlagor, tjatat och gnällt, jag bara undrar. Helt klart är att jag inte tror att det var de som stod snälla och tysta och höll sig inom normen som förde jämställdheten framåt.
Faktum är (enligt mitt sätt att se) att kvinnors organisering, läs feminismen, i stort är grunden till de framsteg vi nått idag.
-
Håller med Kikarbara men vill endast tillägga, att det är förhoppningsvis inte alla mäns önskedröm.
Lever själv med en man sedan 30 år tillbaka och vi har delat allt och gör så fortfarande!
Har aldrig själv upplevt mig att sitta i en bur, men har väninnor som beklagar sig över att de är instängda och kontrollerade!
Jag känner mig inte särskilt förtryckt som individ till vardags. Det fanns en gång då jag absolut inte förstod vad feministerna höll på med egentligen... för inte är det väl såå illa att vara kvinna trots allt, och så förtryckta är vi väl inte ändå?
När jag sedan började studera genus så insåg jag att jag -att hur jämlik jag än känner mig så är jag ändå mer förtryckt än jag kunde se själv enkom av det skälet att jag var kvinna. Jag hade massor -och har - av schablonbilder om kvinnors och mäns olikheter; första gången jag mötte tankesättet att kön är en social konstruktion hade jag stora motstånd mot detta. Sen insåg jag att min faktiska grundinställning -där jag är fullt övertygad om att kvinnor och män kan göra samma saker (nu pratar jag inte på individnivå) om de har intresse, självklart bör ha samma lön för att utföra jobbet, att kvinnor inte äger hushållsarbete efter könstillhörighet etc, etc, etc-, faktiskt innebär att jag i själva verket är radikalfeminist och har varit det alltid. Jag skulle bara ha bort lite skygglappar och se saker och ting i tillvaron med ett lite klarare perspektiv där jag inte går in och försvarar män jag känner och uppskattar för deras förtjänst.
Jag lever själv absolut inte i en relation där jag känner mig begränsad eller förtryckt, utan har eller har tagit mig stor handlingsfrihet. (det är nog lite av bägge delar). Skulle jag säga till min finska neanderthalare att han är radikalfeminist han med, skulle hans öron krulla ihop sig fullständigt, men faktum är att han är det. Han är bara lyckligt omedveten om sin egen okunnighet i det fallet.
-
Så alla dessa intellektuella, handlingskraftiga individer(inkl du) har bestämt sig för att de är underordnade ett annat kön?
Det är kanske i de tankebanorna det är fel, tänk om man resonerade som man var lika mycket värd som alla andra människor, var skulle man hamna då i hierarkierna?
Jag menar på att det är själva feministresonemanget som trycker ner kvinnorna. Sug på den ni, nu ska jag på bio med min äldsta son.
Nej, vi har inte själva valt att vara underordnade pg könstillhörighet. Det har vi lärt oss från början. Söta duktiga flickor sitter i sina hörn med volanger och pysch och matar sina dockor och pojkar springer ute i skogen och klättrar i träd, redan från första början. De flickor som klättrar med pojkarna är avvikande och det är ännu värre för pojkarna som vill leka i dockvrån. De oroar sin omgivning, medan man kan tycka att det är lite tufft att flickan är grabbig... helst skall flickor vara väna och söta men, en grabbig flicka får människor att dra lite på smilbanden och säga saker som att "hon kan minsann". Beteenden som anses vara kvinnliga är emellertid absolut mindre värda, så feminina pojkar och pojkar som är omvårdande betraktas snart som potentiella bögar eller liknande...
HUR många pappor har målat nagellack på sina söner tror ni?
-
Jag undrar om inte kvinnorna i många fall skapar ojämlikheten själva. Ta exemplet med barnkläder i kikarbaras inlägg.
Hur många män är det som designar barnkläder? Hur många män har barnklädesbutik? Till sist, den kanske mest avgörande faktorn, vem köper oftast barnkläder? Hur många mödrar skulle bli skogstokiga om de skickat i väg mannen för att köpa kläder till lillflickan och han kommer hem med jeans och tröja, för att det är praktiskt?
Vad är förresten jämlikhet? Är det att med millimeterrättvisa exakt dela på exempelvis hemmets göromål?
Många gånger känns jämlikheten väldigt enkelriktad, mannen ska hjälpa till med städning, disk, matlagning, osv. men när det kommer till att skifta däck på bilen, rensa avlopp, döda spindlar, såga grenar, måla fönster, byta glödlampor och liknande så tar jämlikheten slut, då är det "karlgöra". Ska vi någonsin få ett "jämlikt" samhälle får man både ge och ta.
Nu möter jag ju många män som handlar barnkläder, tillika har jag en hel del kunder som är enastående fäder ex. Så jag tror att det kommer att öka framöver. Likaså har ex vårdnadsreglerna betonat ned genus och antagit ett barnperspektiv i de nya vårndasreglerna från 2006 - ett mycket bra initiativ.
Jag tror att det ligger en del i det du skriver, vi kvinnor -som kollektiv- är mån om att behålla vissa delar av könstänkandet och stora grupper av kvinnor slåss med näbbar och klor för att idiotförklara allt feministerna säger. Det finns nämligen fördelar också med ojämnställdhet och framförallt med beroendeställningar, men det talar man inte så ofta om. Gå in i vilken föräldrargrupp som helst och säg till blivande eller småbarnsföräldrar att man kommer att kvotera föräldrarledigheten 50-50; de som kommer att skrika högst och mest ilsket och dra fram argument som ekonomi etc, etc, etc, kommer med stor sannolikhet att vara kvinnor. Likaså vill vi ha fördelar vid separationer etc, när det gäller boendet av våra barn. Vi vill helt enkelt inte att män går in och kräver access till "vår värld" och vår maktställning när det gäller barnen.
Egentligen har män och pappor minst lika mycket om inte mer att vinna på att kräva jämställdhet i tillvaron. Men vi talar inte om mäns underställda position när det gäller rätten till beslut i hemmet (var skåpet skall så och vilken färg tapeten i sovrummet skall ha) och när det gäller rätten till barnen.
Jag kommer själv aldrig att ta mig ett verkstadsjobb, och jag ligger definitivt i underläge då man som flicka på den tiden jag växte upp inte uppmuntrades att ägna sig åt varken meccano eller fysikexperiment eller liknande; och jag tror att brist på uppmuntran har påverkat att jag inte i större utsträckning ex har utvecklat varken intresse eller färdigheter. Men om min eller din dotter vill utveckla det här så är jag beredd att skrika högt för hennes rätt och möjlighet till att göra det.
Jämlikhet måste inte innebära att ALLA kvinnor utvecklar intresse för verkstadsjobb eller kunnighet etc.
Det som är så tragiskt idag som belyser att det finns ett tankefel på vägen är att kvinnor idag kan utbilda sig till bilmekaniker, smeder, branmän etc, etc, etc. Men i hur stor utsträckning får de arbete inom det området de har utbildat sig??
-
"Små flickor skall fortfarande än i våra dagar vara små rysch-prinsessor". Här i släkten är ingen kvinna ryschig eller prinsessig. VI har alltså inte överfört det på Lilla Ä.
På den tid då hon inte kunde protestera hade hon rutiga klänningar/västklänningar med vita jumprar till. Jeans med fräsiga tröjor. SEDAN kom prinsesseländet.
Nu till frågan. Hur i h.....e ska vi kunna avprogrammera henne utan att slita av henne tramset med våld?
Jag köper praktiska lekkläder. Ungen snor in sig i gardiner och sjalar mm. Sminkar sig till oigenkännlighet och tycker hon är så söt så. Allt ska vara rosa. Jag föredrar blått. Barnamodern älskar grönt. Ingen av oss har ett enda rosa klädesplagg eller textil i hemmet.
Lilla Ä. ritar och målar massor......med prinsessor, regnbågar och blommor.
Ungen frossar i rosa till vår fasa. ALDRIG förr har det dimpit ner en så otroligt utstuderat kvinnlig varelse i släkten.
Ska man i detta läge bruka våld på naturen?
-
Varför ska små flickor (och de pojkar som vill för den delen) INTE få vara små prinsessor, utstyrda i rosa rysch pysch, tiaror och jag vet inte vad. Vidare, varför skulle pojkar (och de flickor som vill såklart) inte få vara spindelmän eller läderlappar, leka med div pinnar och andra svärd el pang pangare. Jag för min del tror inte för en sekund att det är sagoperioden som huvudsakligen formar de små liven, det är barnens närmaste som danar dem. Som exempel, om vi själva köper trosor och tröjor där det står typ Boytoy, only for boys, etc etc, fjompar oss så fort en person av motsatt kön infinner sig, jamen vad annat kan det bli än ännu en ny underordnad kvinna. Det blev en lite kort förklaring av vad jag menade men jag tror nog ni förstår vad jag menar. I allt vad vi säger men framförallt gör så är vi de första och viktigaste förebilderna för våra barn och barnbarn.
-
Jag har funderat mycket på, hur 4 barn som varit utsatta för samma uppfostran kan bli så komplett olika.
-
Japp så är det bara som mamma , till pojke sen flicka födda på 70-talet, barnbarn har nu landat, småflickor älskar rosa , trippar runt med skära små skor, älskar små skära dockor och älskar My Little Ponnies, småpojkarna far runt med diverse cyklar , två , tre eller sparkcyklar , små gossarna utmanar allt och alla, fort ska det gå ...........kolla .......titta på mig ....hur lång tid tog det? Var jag snabbast?
Småflickorna leker affär , pysslar med snäckor , stenar mm
Trevligt med att alla barn gillar att skapa och pyssla!
-
Varför ska små flickor (och de pojkar som vill för den delen) INTE få vara små prinsessor, utstyrda i rosa rysch pysch, tiaror och jag vet inte vad. Vidare, varför skulle pojkar (och de flickor som vill såklart) inte få vara spindelmän eller läderlappar, leka med div pinnar och andra svärd el pang pangare. Jag för min del tror inte för en sekund att det är sagoperioden som huvudsakligen formar de små liven, det är barnens närmaste som danar dem. Som exempel, om vi själva köper trosor och tröjor där det står typ Boytoy, only for boys, etc etc, fjompar oss så fort en person av motsatt kön infinner sig, jamen vad annat kan det bli än ännu en ny underordnad kvinna. Det blev en lite kort förklaring av vad jag menade men jag tror nog ni förstår vad jag menar. I allt vad vi säger men framförallt gör så är vi de första och viktigaste förebilderna för våra barn och barnbarn.
Tror det var Mcdonalds tidning för föräldrar som jag såg ett roligt "modereportage". Man hade konsekvent i en bildserie om olika utklädningkläder satt på pojkarna rosa balettdräkter och prinsesskläder och flickorna riddarrustningar och dyligt. Hur ofta ser man sådant i verkligheten? jag invänder inte mot att flickor får ha rysch och pysch och ägna sig åt feminina identifikationslekar; och pojkarna åt de mer "grabbiga". Jag invänder emot att det nästan är tabu tvärtom, att grabbarna får naggellack och volanger om de så önskar och att flickor knappast uppmuntras att klättra i träd. Och att aktiviteterna ses med olika värdeladdningar. En flicka FÃ…R klättra i träd, men gud nåde den pojke som vill ha princessklänningar, han får använda det i smyg, kanske också i smyg för sin far.
Vad jag däremot inte tror på är att flickor ägnar sig åt det här utan uppmuntran. Det är inget de kommer på själva utan stöd eller hjälp antingen från bilder, kataloger, föräldrar, morföräldrar och värderingar som vi har så långt lagrade i vårt undermedvetna att vi knappt ens är medvetna om det. Det är ingen slump att flickor kan frossa i rosa men att pojkar inte kan göra det. Det är något vi själva skapar och har skapat.
-
Det är mycket vanligt i diskussioner att värderingar uppstår, ni vet vad som är kvinnligt och vad som är manligt, det som ligger till grund för det är två motsatta poler, man och kvinna tillsammans bildar de en polaritet och hamnar vi i konflikt blir det polarisering (stark motsättning som bara kan lösas av en polaritetskonsult, som Micke då).
Allt beror givetvis på vilket tankemönster man har det vanligaste är normalitet - avvikelse, kvinnligt - manligt etc. och är skapat av oss människor. Vi har begränsar själva vår förståelse och handling.
Professionellt är att ställa sig frågan: Vilket tankemönster (paragdim) ska jag utgå ifrån? Micke har delvis gett en liten vink, så det så!
-
Det är mycket vanligt i diskussioner att värderingar uppstår, ni vet vad som är kvinnligt och vad som är manligt, det som ligger till grund för det är två motsatta poler, man och kvinna tillsammans bildar de en polaritet och hamnar vi i konflikt blir det polarisering
Och det här tror jag inte mycket på, dvs, polaritetstankar om manligt och kvinnligt. Jag är helt och fullt övertygad om att våra motpoler är skapade av rådande paradigm. Vi har några olika fysiska förutsättningar, kvinnan kan föda och amma sitt barn, och män har lite mer skäggväxt - än de flesta- kvinnor, och vi har hormoniella skillnader etc. Men vi har inte några särskilda nagellacks- eller hushållsgener som männen inte har. Jag tror att vi är mer lika än olika, och att många av våra skillnader är inlärda eller påförda under uppväxten och utvecklingen.
-
Om du tänker lite längre så får du ett mönster, ja just, det inlärda och påförda av vad? de s k rådande paradigm, (ett dominerande tankemönster, generella erfarenheter som anses vara de viktigaste). Dominerande tankemönster uppstår av värderingar, det kan vara sociala, politiska, samhällsväsentliga etc. Ett dominerande tankemönster är lika med föreställningar, ideal (kvinnligt eller manligt en polaritet), ställningstagande som styr tankar och handlande.
För att göra livet levande måste det finns två poler kallt och varmt, död och levande, kvinna och man etc. De bildar de s k naturliga polaritet som bestäms av naturen som du mycket riktigt beskriver. Genom värderingar (tankesätt) som exempelvis â€kvinnligt†och â€manligt†kan det uppstå en polarisering en stark motsättning. Frågor som manliga ideal, kvinnliga ideal etc. skapar ofta onaturliga strukturer, de hämnar mer en vad de främjar utvecklingen. Men bejakar man polariteten (motsättningar) och tillåter kraften i de båda polerna då skapas något nytt.
Sedan finns de onaturliga polaritet som människans skapat, du vet normalitet – avvikande. Och den kan man jobba på hur mycket som helst.
Men det viktagste utgå ifrån polariteten och bevaka varandras förutsättningar då går det. ;)
-
Sedan finns de onaturliga polaritet som människans skapat, du vet normalitet – avvikande. Och den kan man jobba på hur mycket som helst.
Men det viktagste utgå ifrån polariteten och bevaka varandras förutsättningar då går det. ;)
Men du sätter här fingret på min andemening...jag är ganska överygad om att polerna manligt-kvinligt är lika mycket konstruerade som normalitet-avikande/närande-tärande, etc. När skall vi få ett samhälle vars tankemönster/paradigm inte utgår från oss som motpoler utan som kompletterande?
-
Ärligt talat så har jag mycket svårt att fatta vad ni menar i er diskussion, antar att ni vill visa oss mindre insatta eller kanske rent utav hur duktiga ni är, inte vet jag?
Kan bara visa på min erfarenhet med arbete med barn och nu för tiden arbete med äldre , jag vet att barn , äldre samt vuxna har precis samma behov för att må bra , oavsett om vi är kvinnor eller män.
-
Jag tror detta var det klokaste som sagts i tråden, Ängla
-
Jag tror detta var det klokaste som sagts i tråden, Ängla
Jag är nog lite trögfattad, vad menar du? Hade jag vetat att det var poängberäkning på att ha rätt åsikt så hade jag hållt tyst och låtit bli att vädra några synpunkter.
Ängla; Lite spännande att du tolkar ett meningsutbyte andra människor emellan som om det skulle utgå ifrån dig eller något man vill upplysa dig om rörande din egen personlighet. Men det låter besvärligt, för det måste finnas mycket att reagera över.
-
nu tror ju jag att jag också får ha en åsikt och jag tyckte
jag vet att barn , äldre samt vuxna har precis samma behov för att må bra , oavsett om vi är kvinnor eller män.
var riktigt bra sagt, eller får jag inte tycka det?
-
Nu blir jag förvånad, tror inte att någon vill utmärka sin skicklig för att få någon utmärkelse, i så fall kan man ju tolka de flesta inlägg av diskussionsintresserade så på ett forum särskilt under ämneskategorier, där många vill svänga sig med sina kunskaper typ â€det är 1800- tal! â€det är Josef Frank†och hur ska man veta att det är sant? Ja alla har vi olika referenskällor och utryck.
För mig gäller stort intresse för människor finner det naturligt att förkovra sig i samhällsvetenskap, och väl är att jag har mycket â€gratis†då jag har stor erfarenhet av just arbete med både stora och små. Men ok, det blir inte bra här ska se om jag kan hitta någon som har samma intresse.
Fast jag kunde inte förstå allt själv av tråden â€Dagens filosofiska funderingarâ€, så lite okunnig känner även jag mig. :)
-
nu tror ju jag att jag också får ha en åsikt och jag tyckte
var riktigt bra sagt, eller får jag inte tycka det?
Självklart får du tycka det och det får du skriva med. Men det jag tolkade in i det du skrev var att du imbecillförklarade alla andra som har uttryckt en tanke eller åsikt i frågan. Och det kändes inte okej.
Psst; hittar du det forat så säg till, jag hakar på. Det är nog det jag saknar mest med att inte plugga för tillfället, och det är att ha värderingsvädringar, utbyte av tankessätt - som inte handlar om att förringa någon annan även om man uttrycker vad man tänker eller tror på, när det handlar om vetenskap finns det alltid utrymme för nya ahaupptäckter och värderingsförändringar; en detalj kan få hela universums uppbyggnad att förändra sig tankemässigt för att allt ramlar på plats. Sociologi är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat...
-
Jag hade gärna skrivit lite mer men en händelse här hemma har gjort att jag varit fullt upptagen av andra bestyr. Nu kommer jag inte att göra det i vilket fall som helst. En upplysning. Till Ängla kan jag säga att du kan sluta anta, jag vare sig vill eller kan svara för de andra men jag skulle bli mäkta förvånad om det inte skulle gälla dem också. Som sagt, sluta anta. Vad det här handlar om är att du tydligen känner dig mindre insatt och därför försöker få det till att det är vi som gör oss märkvärdiga. Lägg av med sådant snack. Jag trodde faktiskt att du efter så här lång tid läst inläggen av både mig och kikar och kunde dra slutsatsen att ingen av oss tillhör den kategori av som ser nedlåtande på andras kunskap.
Till Ada kan jag bara säga att jag också undrar, inte menar du väl att du på fullt allvar håller med i Änglas beskrivning av oss andra som varande människor som vill visa hur duktiga vi är?
-
Det är väldigt lätt hänt att man tar hårdare på det som diskuteras i ett forum än man bör. Tonlägen förstärks och man tar saker personligt. Det är kanske i det läget man ska skaka av sig och nyktra till, betrakta det hela från sida, som t ex Vince/Micke och Ängla. Man behöver inte hålla med dem, men kanske inse att deras åsikter också är existensberättigade -och kanske ganska välmenande och konstruktiva egentligen, om man bara tar av de politiskt korrekta glasögonen och ser uttalanden för vad de är och inte som motstånd till den feministiska läran (i detta fallet)
Att slänga sig med ord och uttryck innebär inte att det man säger får substans per automatik (kom ihåg att jag själv är fil kand och har jobbat med andra akademiker i högskolans värld, märks det?) Betrakta denna mening
När skall vi få ett samhälle vars tankemönster/paradigm inte utgår från oss som motpoler utan som kompletterande?
För mej är motpoler något som exakt (logiskt, kemiskt mm) kompletterar varandra, alltså: Bara för att meningen innehåller "fina ord" som tankemönster och paradigm så säger meningen ingenting. Nån som är med på hur jag resonerar? Det kan ibland vara bättre att undvika vissa uttryck så man inte snöar in sej!
Därför tyckte jag också att det var befriande att Ängla bröt av med sitt inlägg, så man får en ny synvinkel. Och för jösse namn, inte ska man denna diskussion på så blodigt allvar, då skulle jag ju själv känna mej kränkt och påhoppad som om jag vore nån form av bakåtsträvare. Lustigt nog skäller alltid ett läger på dem som placerar sig oberoende i mitten:
Här låter det som om alla som inte håller med om feminismens grundvalar är antifeminister.
På Flashback när jag ifrågasatt nån onyanserad åsikt har jag blivit kallad jävla feminist - jag har också vistats på antifeministernas forum och fått skäll så fort jag berättat att lady Ada Lovelace var världens första programmerare t ex :)
Jag förväntar mig inte att man kan betrakta sin omgivning nyanserat om man har en stark övertygelse, men gör nu ett försök i alla fall... (Psst, Kikarbara, Fjoll m fl)
-
Man behöver inte hålla med dem, men kanske inse att deras åsikter också är existensberättigade -och kanske ganska välmenande och konstruktiva egentligen, om man bara tar av de politiskt korrekta glasögonen och ser uttalanden för vad de är och inte som motstånd till den feministiska läran (i detta fallet)
Att slänga sig med ord och uttryck innebär inte att det man säger får substans per automatik (kom ihåg att jag själv är fil kand och har jobbat med andra akademiker i högskolans värld, märks det?) Betrakta denna meningFör mej är motpoler något som exakt (logiskt, kemiskt mm) kompletterar varandra, alltså: Bara för att meningen innehåller "fina ord" som tankemönster och paradigm så säger meningen ingenting. Nån som är med på hur jag resonerar? Det kan ibland vara bättre att undvika vissa uttryck så man inte snöar in sej!
Jag förväntar mig inte att man kan betrakta sin omgivning nyanserat om man har en stark övertygelse, men gör nu ett försök i alla fall... (Psst, Kikarbara, Fjoll m fl)
Nu vet jag ärligt talat inte hur du har fått till det egentligen.
1. Självklart har alla rätt till sin egen åsikt, och det har jag förhoppningsvis inte ifrågasatt, mig veterligen ingen annan "av oss" utpekade heller. Att jag/vi argumenterat emot innebär inte att jag/vi inte tycker att de får tänka som de vill.
2. Är det NÃ…GON här som säger att det ger substans för att man använder den terminologi som är ganska vedertagen inom området?? Det är liksom inga konstiga eller svåra ord, eller ord som inte brukar användas när man diskuterar ämnen som det här?
3. Nyanserat? Vem är det som inte ger utrymme för nyanser i frågan just nu?
4. Det är ju tråkigt att mitt sätt att formulera en mening inte godtas/accepteras/respekteras what-ever. För mig säger den precis det jag ville ha sagt, och precis det jag tänkte i den sekunden jag formulerade tankegången.
-
Jag hoppas att du kan se att det finns nyanskillnader när det gäller att inte hålla med någon i en uppfattning och att kritisera personer personligen. Och att du kan se när det sker?
-
Det är ett val man gör, om man väljer att se nåt som ett personligt påhopp eller inte.
Du har inte blivit förhindrad att uttala dej så fråga är ju vad som förbjuder dej att uttala dej som du tycker?
-
Jag ger mig inte in i det här med barn, rysch och annat utan att jämställdheten har långt kvar märker jag ofta men inte uttalat. När en kvinna uttalar sig så är det mycket lättare att få förståelse eller gehör om det finns en man som liksom nickar instämmande. Utan denna nick så krävs det betydligt mer energi. Anledningen till detta är att i grund och botten så tycker väldigt många att det män säger på något sätt ändå är lite viktigare, bättre, etc.
Det händer mig, och det är inte speciellt sällan, att förslag jag har kommit med som runnit ut i sanden, väcker omedelbart gehör när en man tar upp samma förslag. Jag trodde det berodde på bristande timing från min sida. Men så inträffade det att förslag togs upp bara någon timme senare med positivt bemötande och då kan det inte handla om timing utan något annat.
En â€rolig†upplevelse jag var med på Antikprat var att när jag svarade på frågor där så dök det upp â€en del beskyddareâ€. De liksom gick in och upprepade mitt svar för att tala om att även en man tyckte svaret var korrekt. Dessa personer gjorde aldrig det när svaren kom från män.
Det här är nog svårt att komma tillrätta med men på något sätt finns det hos många män men även kvinnor fortfarande en uppfattning att män på något sätt â€är bättreâ€. De vet inte varför men de tycker bara så.
Ett annat område är att taket är mycket högre när man kritiserar kvinnor på jobbet. Det går att använda en helt annan vokabulär som man definitivt inte skulle använda om en man. Ord som hysterisk, tjatig och vimsig som egentligen är ganska grova uttryck är fullt accepterade om det är en kvinna som diskuteras. Jag har aldrig hört att man bedömt en man som hysterisk eller vimsig. Nej män är omotiverade och har kommunikativa brister vilka kunna botas med hjälp av uppmuntran och utbildning i kommunikation.
Det här var bara några av mina erfarenheter, naturligtvis mest baserad på vad jag upplevt i arbetet.
När det gäller Änglautanskors inlägg ovan så håller jag inte med. Precis som alla människor är olika så är behoven olika. Fast visst finns det ett antal basbehov som är identiska för alla levande organismer. Vi behöver mat, luft, etc.
-
Kan bara säga att jag är helt förundrad över sån kyla och fientlighet, jag talar om att jag inte förstår ert "språk" gällande samtalsämnet ,man kvinna och samliv mm.
Jag har själv uttryckt mig mkt dumt i vissa frågor vilket jag alltid bett om ursäkt för.
Anser att jag förtjänar samma respekt från alla andra här på forumet, som jag själv respekterar allas tyckande och tänkande, även om jag inte tycker samma.
Jag har tydligen inte den korrekta verbala förmågan att uttrycka mig , men med bara nioårig grundskola så fattar ni säkert själva mina brister i svenska , grammatik mm.
-
Era tankar är säkert de rätta för er, och några hinder till varför ni inte skulle uttrycka er finns inte. Mina tankar och mitt sätt att uttrycka mig är det jag själv som råder över det finns allt plats för det kanske inte men någon annanstans, så det så. :)
-
Jag hoppas att du inte ser någon fientlighet i mitt inlägg Änglautanskor. Jag håller bara inte med dig om att alla människor skulle ha samma behov. Till en viss nivå, kortsiktig överlevnadsnivå, är de identiska men sedan blir behoven väldigt individuella. Där finns det också klara skillnader mellan män, kvinnor, olika kulturer, etc. Till en del har det med uppväxt och miljöfaktorer att göra men en del är också genetiska och könsbundna.
Det är också så att ju större möjligheter människor har ju mer individuella blir behoven. En ensamstående förälder med låg lön som bor i en trist förort har fullt upp med att tillfredställa basbehoven mens en högavlönad person med ett stort socialt nätverk kan ägna betydligt mer kraft och tid åt att tillfredställa sina specifika behov.
För att återgå till konstverket som finns att beskåda i Vanås skulpturpark i Knislinge så handlar inte den om kvinnan som slåss för sin överlevnad och mat för dagen. Här handlar det om en relativt sett socialt privilegierad kvinna som trots detta inte har de möjligheter hon önskar och känner sig instängd. Hon har reducerat eller reducerat sig själv till att vara en â€sakâ€, till för sin omgivning och utav detta känner hon sig inburad. Inburad av omgivningens förväntningar och uttalade och outtalade krav. Har hon samma möjligheter som en man att tillfredställa sina behov?
-
Den här installationen är egentligen en typ av parafras på Gittan Jönssons berömda målning Diskkasterskan från 1978. På den tiden handlade jämlikhet fortfarande om basala saker som hushållsarbete och liknande.
-
Att "knycka" andras ide går bra mellan män också. En professor korkad i elektronik berättade två timmar efter det att jag löst ett problem och framfört min lösning på problemet till honom samma lösning som jag berättat för honom tidigare. Precis som om det var han som kommit på förslaget och jag inte visste.
Var så korkat så jag kom inte för mig att säga någonting om att....
-
Reggis, jag blev inte alls upprörd eller nåt (för en gångsskull) uppskattar att du förklarar tanken bakom kvinnan i bur vad som symboleras ,
När jag var barn bodde jag på Capellagården i Vickleby med mina föräldrar, på den tiden levde Carl Malmsten , men jag minns så många roliga spännande och ofta udda personligheter.
Mina föräldrar fortsatte att köpa konst , glas i Småland, skulpturer mm. i alla dessa år, jag har diverse tavlor i mitt ägo ,och vid mina föräldras död så kommer jag helt krasst att ärva mer tavlor mm .
Efter min uppmaning så har min far sett till att hans fotosamling mm har bland annat hamnat på museum, kolla in på Lennart Sandström , foton från en bygd från Norrland.
Jag är så stolt över min far, som kuriosa kan nämnas att mina föräldrar köpte Solmålarens hus i Mörbylånga , alltså Per Ekströms hem , där växte jag upp,i ett stort och kallt hus med många kakelugnar vilket min pappa eldade i varje morgon , innan han kokade gröt till oss fyra ungar.
-
"Det är ingen slump att flickor kan frossa i rosa men att pojkar inte kan göra det. Det är något vi själva skapar och har skapat."
Yngste sonen älskade rosa. Första skoldagen i klass 1, tar han på sin rosa träningsoverall. Han kommer hem och vill ha blå tråningsoveraller. Han hade blivit upplyst av sina skolkamrater om, att pojkar inte ska gå klädda i rosa!
"Men vi har inte några särskilda nagellacks- eller hushållsgener som männen inte har."
Jag har definitivt blivit född med överskott på hushållgener. Jag är ekonomiskt oberoende, men finner största nöjet i att plocka och ta tillvara vad skog och mark erbjuder så här års. Att stå framför en proppfull matkällare och beundra mitt verk njuter jag mera av, än att t ex gå på bio eller krogen.
Nagellacksgener saknar jag.
Lilla Ä. har ärvt mina hushållsgener och sin Mors nagellacksgener. Det vore mycket tidsbesparande och mindre tålamodsprövande om hon inte hade gjort det. Jag kan inte ens ta fram en visp, förrän hon kommer farande och konstaterar: Visst får jag vara med och hjälpas åt.
Nagellack är det ingen idé att försöka gömma ens. Hon luktar sig till var de för dagen finns OCH målar sig!
För min personliga del, tycker jag, att det är viktigt, att alla människor får utveckla det de som små har lust till (inom rimliga gränser)
Alla vi olika människor behövs, för att ett samhälle ska kunna fungera. Inget arbete anser jag är "finare". Finns inte rörmokarn´så får vi skaffa utedass. Det vill jag inte. Jag vill inte vara utan el. Jag vill läsa böcker. Se på TV. Se vackra målningar. Få min bil lagad. Gräset ska klippas, men inte av mig. Mat måste lagas. Jag njuter av att göra det.
Varför i h.....e kan inte alla tycka likadant som jag? Då skulle vi leva i en betydligt mer harmonisk tillvaro. Låt var och en göra det den är bäst på. Inget ska räknas mer eller mindre värt, bara vi drar vårt strå tillstacken!
Till sist vill jag bara upplysa om, att svampväskor passar bättre att ha över huvudet som skydd mot all slags flygfän. Detta är Lilla Ä:s eget påhitt. Vi plockar svam i hink och Lilla Ä använder den nyinköpta svampväskan.
-
Jag kan bara säga, Lyckliga Lilla Ä med en sådan vidsynt och rolig Mormor! Jag gillar dig Reseda och dina inlägg gör mig verkligen glad!
-
Fast det är just det som är problemet att låta barnen ärva sina gener och tankemönster ;). Visserligen kan man vara stolt att utrycka det men för utveckling skull är det värt att kämpa på med att stötta sina barn att lära sig "stå emot" andras tyckande:). Låta barnet ägna sin tid till att fundera på vad man själv tycker och tänker. Tänker på den lille gossen och hans träningsoverall.:)
-
Lille gossen fyller 28 till jul, men minns tydligt sin förkärlek för rosa. Dessutom hade han diadem i håret. (inte i skolan) Visst fick han utvecklas i självständigt tänkande och tyckande. Vi kanske borde ha tränat honom i att rosa inte accepterades som "pojkfärg" på 80-talet?
Men....jag tordes inte spränga skolan som tog honom ur villfarelser som han odlade hemma.
Grupptryck är en jättestor del i barns uppväxt. Det gäller att försöka få barnen att kunna motstå grupptrycket.
Emellertid så är han nu absolut inte mottaglig för någon form av grupptryck! Tack och lov. Vår familj är inte kända för, att ge efter utan kamp om vi tror på något.
Jag påstår, att man inte LÃ…TER barn ärva sina gener. De gör det vilket man vill eller ej.
Man LÃ…TER dem däremot ärva sina bestämda uppfattningar om saker och ting. I detta fall är man många gånger omedveten om att man påverkar dem. Därför gäller det, att vara observant på sig själv.
De små gör inte som vi säger till dem att göra. De tar efter vårt beteende.
Fjoll, tack för de värmande orden. Det sägs, att man ska fostra 4 barn innan man får det 5:te att bli ganska "lyckad" ;D
Eftersom Lilla Ä:s Mor påstår, att hennes uppväxt varit synnerligen lycklig, så låter hon mig hållas med Älgskrämman. Vi tror, att vi lyckas göra en samhällsduglig medborgare av henne också.
Ibland undrar jag, vem som fostrar vem. Lilla Ä får mig ofta, att verkligen tänka efter!