Trots att jag har specialstuderat Nilsjohan under många år har jag aldrig sett dessa tidigare. De tillhör av allt att döma den gamla tiden, d v s Jonas Nilsson och det gamla provkökets tid. De skulle ALDRIG släppa ifrån sig glögg- eller punschkoppar av så mystiskt utseende och konstruktion.
De måste vara avsedda för någon speciell maträtt som blev en kortvarig fluga omkring tiden runt 1960 (+/-ett några år).   

Plast kan i huvudsak delas in i två stora huvudgrupper: härdplast och termoplast.
 Termoplast mjuknar i värme medan härdplast inte påverkas av värme tills
 temperaturen blir så hög att materialet förkolnar eller brinner upp.

Bakelit är en sorts härdplast - eller "hårdplast" om Moses så vill. Tidig Bakelit kan lukta fenol,
men den egenskapen kom man till rätta med redan tidigt (30-talet tror jag). Riktigt tidig
kunde Bakelit bara göras i mörka färger, brunt och svart, men den problematiken löstes
också snabbt under andra och tredje decennierna på 1900-talet, samtidigt som
nya handelsnamn introducerades på de nya plastsorterna. I Perstorps kom man
redan i slutet av 1910-talet fram till ett ämne som liknar Bakelit som kallades Isolit.       

Här en hygglig länk som i någon mån rullar ut det oerhört stora och komplicerade ämnet plast.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Plast

Kolla gärna översikten i olika plasttermer och begrepp:
Plastgrupp
Kemisk beteckning
Förkortning
Handelsnamn
Plasttyp

Kniven och skeden är okej, men gaffeln är en liten jefvul till mycket på tallriken - potatis t ex som  bara spricker men inte låter sig spetsas av de korta breda tenarna. Tror faktiskt sallads/vickningsgafflarna fungerar ungefär likadant.

Den sked som har ett smalt och avlångt blad med kaffeskedens plastskaft är en istesked som jag tror ursprungligen gjordes för den amerikanska marknaden. Så småningom när isrte blev ett mode även här såldes den också i Sverige. 

Ingen ska ta ifrån Sigvard Bernadotte hans betydelse för svensk industridesign och fomgivning överhuvudtaget. Han var verkligt skicklig i sitt yrke och han skulle personligen mycket väl kunnat ligga bakom det mesta som kom från de företag där han arbetade.

Genom sin kungliga börd kom han mer att fungera som dörröppnare och galionsfigur för sina firmor - designprinsen - som man sa på den tiden. Villkoren för de uppdrag hans firmor fick var ofta att produkterna skulle vara signerade "Sigvard Bernadotte" eller att man fick använda hans namn i marknadsföringen.

Fabrikanterna visste att svenska folkets knäfallande och lissmande vördnad inför kungligheter betydde mer för lönsamheten än den allra mest perfekta och ändamålsenliga designen, därför fick de bolag "designprinsen" var inblandad i många feta uppdrag.
  "Skit samma hur prylarna kommer att se ut bara vi får skriva att Sigvard Bernadotte har designat", resonerade många uppdragsgivare. Sigvard Bernadotte som var en seriös designer plågades faktiskt av dessa attityder.

På slutet gjorde han även en hel del ganska dåliga och fula saker.     
 

Det är det ju inte i alla fall - Sigvard drog inte ett enda streck på ritningen till Nya Röda Clara. Bortsett från mekanismen som är av Hjalmar Lindahl,  är den helt och hållet konstruerad av en av de anställda på Benadotte design AB.