Ã…h, det jag fräsmst känner när jag går på en kyrkogård är såå mycket kärlek. Kärlek, kärlek kärlek överallt i sin klaraste form, både i form av försakad kärlek, sorg, öden, upplevd, saknad men allt samlas i begreppet kärlek och inte minst kan man se det på en del gravar som är både väl smyckade och omvårdade och som verkar ha friska blommor som inte är ditsatta av kyrkogårdsförvaltningen trots att stenen vittnar om att det är en sedan länge avliden person.
Att det skulle finnas personer där har jag inte tänkt, utan tvärtom, avsaknaden av personer, på något sätt. Det är där vi fortsätter visa vördnad för dem vi saknar omkring oss i vardagen. Ã…h, jag tycker bara att kyrkogårdar är vackra. Och att de ger starka intryck.