Ett barn i en fembarnsfamilj som inte vill ha egna barn 
Längtar efter lugn och ro?
Men jag är så glad ädå, helt bortkollrad, för det blir jag varje gång unga män artigt hälsar på mej först när de kommer och hälsar på sonen (förra lördan var de fem st)
*skrattar* Det där var jag med om en gång. Det ringde på dörren en sen lördagskväll, och utanför stod två av mina kusinbarn som jag ytterst sällan träffar, pojkar, i femtonårsåldern. Mina söner var inte hemma och jag hade just på tungan att "pojkarna är inte hemma" när de ställde frågan: "Bjuder du på en kopp kaffe?"
Javisst gjorde jag det. Och vi fick oss en stunds snack om allt möjligt. (självfallet passade jag på att inflika lite om alla farligheter som finns i stan sent om kvällen när man är i den åldern, som om de inte visste *tra-la-la-la-la*). Men det var ack så trevligt. Och ännu roligare var det att tala om för sönerna dagen efteråt att dessa tvenne pojkar hade hälsat på MIG kvällen därpå. *asg*.
