Retroforum
Allmänt => Fria diskussioner => Ämnet startat av: Reggis skrivet ons 7 maj 2008 13:02:25
-
Finns det fler här som älskar kyrkogårdar, att promenera där, sätta sig ner på en gräsmatta och öppna en pava vin, hälla upp ett glas och skåla för de döda?
Minst en 5-6 gånger om året och då företrädelsevis på sommaren brukar jag smita iväg från jobbet i samband med lunch, passera systemet och sedan ta mig en kyrkogårdspromenad. Min favoritkyrkogård är Skogskyrkogården men även Norra Begravningsplatsen tycker jag är bra.
När jag kommer dit sätter jag mig på en plats med vy så man ser ut över många gravar. Sen är det dags att ta fram korkskruven för att öppna vinflaskan, Cline Zinfandel, ett vin som passar just för kyrkogården. Rätt hög alkoholhalt, 14 %, så man blir lite lummig av en flaska. Tar fram ett stort kristallglas och förser mig. För glaset till munnen och tar en stor klunk. Känner hur värmen från vinet sprider sig i kroppen, man känner sig som en del av naturen, en liten bit natur. Jag är alltid ensam så det är tyst, bara naturens ljud och stadens brus i bakgrunden. Sitter så en stund och låter tankarna flyga fritt omkring i skallen.
Reser mig upp och tar en närpromenad till några av gravarna med glaset i hand, läser texterna. Oj vad Mathilda blev gammal. Men nej hon blev bara 32 år, jag har redan överlevt henne ur åldershänseende. Fyller på glaset sitter en stund tar en runda till bland gravarna. Efter ca 2 timmar är flaskan slut och det är dags att gå. Då känner man sig helt hel, man har hunnit ifatt tiden som alltid försöker springa ifrån en.
-
Eftersom jag inte dricker vin, så går väl den delen med att skåla för dem bort. Men jag visstas gärna på kyrkogårdar, och får också många bra svar när jag går där och pratar med dem. De mest fantastiska bilder som jag nog inte skulle föreställt mig någonannanstans dyker upp för mitt inre.
En dam visade mig ett fattigt torp någongång från nittonhundratalets början, barn som frös, ett höll hon i famnen i ett juteliknande tyg, själv hade hon en svart sjal om huvudet och om barnet samt sin egen kropp, samt ett bar halvklädda frysande barn vid sin sida: med genomskinlig hy och sår i ansikte och blånad... det var smärtsamma bilder. Var de hennes eller mina egna? Det får jag aldrig veta.
-
Ja vi är många som tycker om att vistas på kyrkogårdar. Jag har aldrig haft någon syn på det sättet utan det är mer att en inre dialog liksom startar av sig själv och blir kommenterad i huvudet och kommentarerna verkar inte vara mina tankar utan någon annans.
-
Ja vi är många som tycker om att vistas på kyrkogårdar. Jag har aldrig haft någon syn på det sättet utan det är mer att en inre dialog liksom startar av sig själv och blir kommenterad i huvudet och kommentarerna verkar inte vara mina tankar utan någon annans.
Det där känner jag också igen, det blir en dialog som jag inte styr.
Då är vi två som är heltokiga och som har hittat tjusningen med kyrkogårdar!
-
Här har ni en till kyrkogårdsvandrare/sittare. Dock utan medhavd pava. Har inga betänkligheter mot själva företeelsen att skåla för de döda, har bara inte kommit på tanken. Vem vet, nästa gång kanske jag tar en flarra, men då blir det en liten en. Min Far skulle säkert uppskatta en skål med sin dotter. Hursomhelst, har ni besökt den judiska kyrkogården vid Kalmar slott? Den var speciell på många sätt. Jag var helt förstummad inför lugnet och skönheten. Nu är det iof lugnt på alla kyrkogårdar men det var ändå något särskilt med denna. Om man nu får ta upp ämnet med döda, hur förhåller ni er till de gravar/lundar där nära vänner eller släktingar finns begravda. Blommor, ljus etc? Jag tycker mig har märkt en rädsla hos många att besöka graven/lunden. Allhelgona är numera mest Halloween. För mig är det en självklarhet att besöka kyrkogården vid Allhelgonahelgen men de jag möter är nästan uteslutande dubbelt så gamla el mer. Själv har jag tagit för vana att besöka gravarna rätt så ofta. Pysslar om blommorna, sätter mig på någon bänk och låter tankarna fara iväg varthän de vill.
-
Då är jag inte ensam! Visste naturligtvis om att många andra också gillar lugnet och ron! Brukar inte ha med en flaska vin men blommor och ljus, sen går jag runt och tittar på alla gravar och funderar på vem de egentligen var som ligger där!
En del har stora vräkiga stenar men ingen som besöker dem, andra har små oansenliga gravar men med mycket blommor och är välskötta.
Tänder ett ljus på någon bekants grav och mediterar lite över livet och döden.
Besöker kyrkogården ett par ggr i månaden.
Vi har även en djurkyrkogård här, den är kontigt nog mer välbesökt och har mer välskötta gravar än den "riktiga" kyrkogården!
-
Jag åkte ner till Göteborg och gratulerade lillebror på 40årsdagen senast på Östra kyrkogården, nej jag tycker inte det är så trevligt, men vi la varsin vit ros och tände varsitt ljus, även från min far i Finland. Det känns inte riktigt som han är där, han finns mer närvarande hos oss som saknar honom tycker jag. Men jag sätter mig på gravens kant när jag väl är där och stryker handen över ljungen som om jag strök bort en lock från hans panna. Märkligt är det, när han ändå inte "är" där.
Förra gången letade vi oss också till den judiska delen av Östra kyrkogården och hittade graven till en konstnär som var medlem i Bohusgalleriet (en vecka innan sin plötsliga död presenterade han mej som deras Webmistress, You wish sa jag :) Vi lade varsin sten på graven, som ännu inte fått sin sten, bara en bräda markerade platsen, precis som det ska vara i ett år efter någons död.
Då vi är varannan jul i Finland har vi traditionen att åka till kyrkogården och tända ljus för mormor och morfar, farmor och farfar, snön knastrar under fötterna och det lyser vackert av lyktor på gravarna överallt, det är en fin upplevelse.
Jag utmanade mig själv som nästan vuxen med en sen promenad över kyrkogården (jag skrämde upp mej själv så jag fick springa genom gångtunneln sedan :)) Eller mitt i natten med vänner, minns särskilt en blöt fest vid Stampen Göteborg där en tjejkompis ville till kyrkogården, visst jag hängde på och hon frågade "känner du något?" Jag kunde inte riktigt bedöma det i det skedet :)
-
Då tillhör jag undantagen. Jag är ju inte så gammal men jag pysslar om gravar ändå. Har inte varit på den här kyrkogården i Kalmar Fjoll men kommer jag dit så blir den naturligtvis nummer ett på min lista vad jag skall titta på.
Annars har jag en favorit i Skåne också, kyrkogården vid Baldringe kyrka. Det är världens vy över nejden och kyrkan är vacker och med anor sedan 1100-talet. Jag bifogar två bilder jag tagit. Bild 1 är utsikt över nejden och 2 kyrkan.
-
Bifogar också två länkar.
http://www.skanskabilder.se/foto.php?id=2128
http://www.algonet.se/~pd-syd/ystad/kyrkor/010.htm
-
Kyrkogårdar är underbara rofyllda platser. Jag sitter gärna på kyrkogården i byn och "spickulerar". Massor av blommor. Fåglar i mängd som byggt bon i de gamla jätteträden.
Och så MINNS jag. Det är härligt att minnas dem alla som nu har sista vilan på kyrkogården. Många olika människoöden är det. Många glada stunder kommer upp i minnet.
Konstigt nog så minns jag bara de roliga stunderna. Skönt att de tråkiga sjunkit i glömska. De stunder då sorgen efter de bortgångna var häftig, har nu bytts till ett stilla vemod och tacksamhet för att de var mina nära och mina vänner.
Märkligt nog, så tycker jag de talar till mig. Det trivs jag med.
-
Hmmm, jag tycker det låter som vi lika gärna skulle kunna träffas på en kyrkogård! Nåja, jag kunde ju hursomhelst inte komma till Heden så det skulle kanske bli samma lika om en kyrkogårdsträff anordnades. Däremot kommer jag hädanefter att ta med kameran när jag går på kyrkogårdar. Mycket jag inte kommer på själv, tack för tipset Reggis. Får se om jag kommer mig till Baldringe kyrka vid någon av mina Skånetrippar. Blev nyfiken och om tid ges kommer jag mycket troligt att åka dit.
En annan kyrkogård som gjorde ett starkt intryck på mig (och som jag gärna rekommenderar att besöka om man har vägarna förbi) är den som finns uppe i Lappland, närmare bestämt vid Tornehamn. Vi var på genomresa hela vägen genom Sverige för att fortsätta nedåt via Norge. Nåväl, inte långt från Abisko, minns inte om det var före eller efter, rakt in i skogen fanns denna kyrkogård. När järnvägen drogs så behövdes en begravningsplats och här valde de tydligen platsen. Förutom de rallare som blev gravsatta där lär också en kvinna som arbetade som kocka åt rallarna, kallad Svarta Björn, ha sin gravplats där.
Vad jag nog minns allra bäst från besöket är en blåvinge som gjorde mig sällskap hela vägen från minneslunden ned till vägen. Jag är inte speciellt spooky av mig men det kändes som den fågeln ville mig något. Vi var fler men den höll sig tätt intill mig hela vägen. Bifogar det få och relativt kassa bilder jag har, (
de är inscannade)
-
Ännu en bild
-
Och den sista
-
Tar mej friheten (ökar bara bredden till det dubbla, det ser ut som det tål det när det är så stora bilder i kilobyte)
Nå, inte världens bästa kvaliten men jag såg inte så mycket på de små bilderna
-
asch, jag tappade bort den jag gjorde som också p var typ 80 kb (utan detaljförluster) så alla skulle fått plats i samma inlägg
-
Tack Ada!
-
Ingen orsak :)
-
Bland de döda och begravda
Där jag finner jag min frid
Där slipper jag all svada
Och tankarna får tid
-
Jag tillhör också kyrkogårdsvandrarna, också utan pava dock. Jag har några gånger försökt ta med mig en bok och sitta och läsa på kyrkogården men det går inte alls att koncentrera sig på att läsa på ett sånt ställe.
Utöver att det är trevligt att vara själv på en kyrkogård gillar jag också att promenera runt med någon nära vän, det blir helt andra samtalsämnen där än någon annanstans.
-
Bland de döda och begravda
Där jag finner jag min frid
Där slipper jag all svada
Och tankarna får tid
Väldigt fint Reggis, lite eftertanke blev det.......serigöst.
-
Det är faktiskt ett stort problem idag att tankarna inte får den tid de behöver för att lagras i ens skalle och bidra till associationer av olika slag. Just det tror jag ligger bakom de två grupper av människor som växer mest idag. Det jag då menar är mycket ytliga människor med intressen vars spännvidd omfattar dem själva och inget mer. Den andra gruppen är petimetrar. Eftersom de aldrig får chansen att utveckla riktiga tankar med lite bredd så utvecklar de denna begränsade tanke på djupet och då blir det petigheter.
Tyvärr kommer vi att få allt fler a dessa överfokuserade och intellektuellt smala människor som en följd av detta stressande tanketempo. I det sammanhanget är ett kyrkogårdsbesök en riktig kur för att behålla bredden och djupet i tankeverksamheten.
-
Ett annat tips som jag själv tillämpar så gott som varje år är att i september åka upp till fjällen. Man kan göra dagturer eller välja att vara borta en tripp. Jag föredrar att gå ensam och göra dagsturer. Den känsla som infinner sig när jag kommit upp en bit ovanför trädgränsen är obetalbar. Att stånkande av klättrandet sätta sig ned på en liten plätt, ta fram den medhavda matsäcken och blicka ut över vidderna, då kan jag få de perspektiv som jag annars har svårt att se i vardagen.
-
Jag med Fjoll. Brukar minst en gång om året dra till fjälls några dagar och sitta på en fjälltopp och filosofera. Fast det där med matsäck är inte min grej. Brukar hålla mig i närheten av någon restaurant.
-
Så... kanske vi setts nere i Grönan någon vårkväll/natt?
-
S:t Nikolai var tummelplats för denne lille parveln.Det var ont om regelrätta lekplatser i Domkyrkoförsamlingen för annat än vuxna och vid Finska kyrkan blev man bortmotad av
bistra "fajbjöder".Är helt säker på att de inte pratade finska;förstod mkt väl vad de sa.
Numera är det Engelbrektskyrkans astronomiska domäner som lockar.Det finns några platser i dom räjongerna där man alltjämt kan "dra pluggen" och koppla av från storstadens larm.De enda "stiffs" jag skådat är de som vi komposterat i närbelägna soptunnor.Senast en Haut Bailly från -04 och innan dess en Palmer från-89.
-
Äntligen, nu har jag gjort datorbytet. I hate it!
En förklaring kanske behövs, Grönan är baren o utestället på hotellet uppe i Riksgränsen. Iofs så är det inte dit jag begett mig då jag varit på mina vandrarfärder, däremot på våren en vecka för skidåkning. Ingen vila där inte!
-
Ni som vistas på kyrkogårdar utan pava tycker jag skall prova med en pava också. Pavan hör liksom till. Det vin jag tycker passar bäst på kyrkogården är som jag säger här ovan Cline, Zinfandel (89 kr på Systemet för en 75 cl flaska). Anlitar du en bartender som kör ut pavan och serverar dig där på kyrkogården så är denna kostnad avdragsgill som en hushållsnära tjänst. Det innebär att inte bara välbeställda kan unna sig lite flärd i samband med ett kykogårdsbesök. Passa nu på och utnyttja denna förmån som Maud har gett alla skattskyldiga svenska medborgare.
-
Det är ack så svårt med serveringstillstånd för ambulerande utskänkning men om man håller sig till rött vin kan man ju alltid göra gällande att det är en nattvardsritual eller nåt.Katolska kyrkogårdar är då att föredra nattetid.
Den all-och ingestädes närvarande jourkedjan 11-Seven ombesörjer,
företrädesvis på kvällar och nätter, utkört hemkört utan att du blir uppkörd.
-
Fast nu skall det bli tillåtet att pimpla vin i Stockholms parker fram till 24:00 och jag tolkar det som att denna ändring av ordningsstadgan även kommer att omfatta kyrkogårdar. Det kommer att gå att partaja på kyrkogården, visst känns det bra.
-
Får man göra avdrag för gravöl också ::)
-
Nej inte för ölen men om du hyr in betjäning så är den avdragsgill.
-
Tyvärr så får jag nog avstå både vin och gravöl, här hos oss är det förbjudet att förtära alkoholhaltiga drycker på allmänna platser! :-\
-
Det tycker jag är åt helsefyr att ni berövas möjligheterna till skattesubventionerad bartender för utomhusfester på allmän plats. Varför skall bara Stockholmare kunna utnyttja denna förmån? Detta är så typiskt att missgynna de som inte bor i Stockholm. Vi får hoppas att Maud på något sätt kompenserar de som inte bor i Stockholm. Förslagsvis skulle hon kunna besluta om att de får köpa en liter sprit i månaden skattefritt på Systemet.
-
Det borde väl Anitra kunnat räkna ut för länge sedan? Inte ska väl Maudan behöva tänka åt henne? ::)
F.ö. så är vi på landet så innerligt glada åt att slippa vara i Stockholm, att vi gärna kånkar ut ölen, eller vad vi nu vill dricka, själva.
-
Jo men det känns lite lyxigare att bli serverad av en ung vacker lättklädd bartender som man kan vila ögonen på. Det unnar jag även er på landet.
-
OK, får väl fråga nya prästen om han är intresserad av att extraknäcka ;D
-
Ännu en kyrkogård i mitt inre samlande. Denna gång en katolsk. Egentligen hiskeliga monument men det var vackert på sitt sätt. Flarran glömde jag och ska jag vara riktigt ärlig så var det en medveten glömska. Jag är inte säker hur de katolska byinvånarna ser på att jag skålar med deras döda men framförallt är jag osäker på vad carabinieri eller polizia skulle säga om de kom på mig. Jag är allt en liten fegis då det kommer till kritan.
-
Det är lite kul med katolska kyrkogårdar. De ger först ett rätt skräpigt intryck eftersom gravarna ofta ligger så tätt. Sen alla dessa attribut i form av skulpturer och annat förstärker det intrycket. Men när man varit där ett tag då vänjer man sig och precis som du säger Fjoll, så blir det en viss stämning och man börjar gilla det och tycker det är vackert.
-
På mina semesterresor brukar jag även besöka kyrkogårdar. Jag kan rekommendera kyrkogården i samma ort som det danska konstmuseet Loisiana ligger (har glömt namnet). Väldigt välskött och "dejlig". Även kinesiska kyrkogården i Manila är klart sevärd. Allt från mastodontgravar till pyttesmå.
När jag själv en gång slutar mina dagar vill jag att mitt stoft sprids i havet. Onödigt att binda upp en bit mark som ingen ändå kommer att besöka.
-
Har du inte möjlighet att sköta graven? på www.gravplantering.se kan du beställa planteringsabonnemang, tvätt av gravsten, riktning av gravsten & ljuständning på Stockholms kyrkogårdar & begravningsplatser
-
Jag klarar inte riktigt av att vara på kyrkogårdar... tycker det känns lite "ruskigt" att vara där... visserligen har jag klarat av begravning ganska bra, i varje fall den delen som är i själva kyrkan... kyrkogårdar är olustiga, "ödesmättade" platser tycker jag... mest är det nog tanken på, kännslan av, att jag själv ska ligga där en dag... hu.
-
Du tänker fel ficklampan. Det är inte du som ligger där utan det är soporna som blivit över när du har lämnat kroppen. Kyrkogårdar är egentligen en kombination av soptipp och minnesplats. Genom att gå till just den sophög som representerar den du var bekant med så väcks minnen av personen. Gravstenar och liknande skall ses som adresslappar så du skall hitta till rätt sophög.
-
Ã…h, det jag fräsmst känner när jag går på en kyrkogård är såå mycket kärlek. Kärlek, kärlek kärlek överallt i sin klaraste form, både i form av försakad kärlek, sorg, öden, upplevd, saknad men allt samlas i begreppet kärlek och inte minst kan man se det på en del gravar som är både väl smyckade och omvårdade och som verkar ha friska blommor som inte är ditsatta av kyrkogårdsförvaltningen trots att stenen vittnar om att det är en sedan länge avliden person.
Att det skulle finnas personer där har jag inte tänkt, utan tvärtom, avsaknaden av personer, på något sätt. Det är där vi fortsätter visa vördnad för dem vi saknar omkring oss i vardagen. Ã…h, jag tycker bara att kyrkogårdar är vackra. Och att de ger starka intryck.
-
Det finns ingen plats där jag hellre tar ett glas rött på än en kyrkogård. Känner friden, och tittar på de oftast välansade gräsmattorna och träden. På sommaren finns där ofta en härlig blomsterprakt.
Sen finns det också vissa kyrkogårdar som är som gjorda för sexuella aktiviteter. Skogskyrkogården har flera partier som är som klippt och skurna för friluftssex. Jag älskar att åka ut till kyrkogården i sällskap med någon viril ung man en ljummen sommarkväll, bre ut en filt, låta kläderna falla av och ja ni förstår nog. Friden på kyrkogården på kvällen skapar en speciell stämning som förhöjer upplevelsen.