Jag åkte ner till Göteborg och gratulerade lillebror på 40årsdagen senast på Östra kyrkogården, nej jag tycker inte det är så trevligt, men vi la varsin vit ros och tände varsitt ljus, även från min far i Finland. Det känns inte riktigt som han är där, han finns mer närvarande hos oss som saknar honom tycker jag. Men jag sätter mig på gravens kant när jag väl är där och stryker handen över ljungen som om jag strök bort en lock från hans panna. Märkligt är det, när han ändå inte "är" där.
Förra gången letade vi oss också till den judiska delen av Östra kyrkogården och hittade graven till en konstnär som var medlem i Bohusgalleriet (en vecka innan sin plötsliga död presenterade han mej som deras Webmistress, You wish sa jag
Vi lade varsin sten på graven, som ännu inte fått sin sten, bara en bräda markerade platsen, precis som det ska vara i ett år efter någons död.
Då vi är varannan jul i Finland har vi traditionen att åka till kyrkogården och tända ljus för mormor och morfar, farmor och farfar, snön knastrar under fötterna och det lyser vackert av lyktor på gravarna överallt, det är en fin upplevelse.
Jag utmanade mig själv som nästan vuxen med en sen promenad över kyrkogården (jag skrämde upp mej själv så jag fick springa genom gångtunneln sedan
Eller mitt i natten med vänner, minns särskilt en blöt fest vid Stampen Göteborg där en tjejkompis ville till kyrkogården, visst jag hängde på och hon frågade "känner du något?" Jag kunde inte riktigt bedöma det i det skedet
