Det smärtar mig. Jag hade förmånen att ha lite personlig kontakt med Anna-Lena under ett par års tid under tidigare nittiotalet när hon var aktiv till förmån för barnhem i polen.
Jag kommer aldrig att glömma första gången jag mötte henne utanför telefonen, i Jönköping -de var på väg till en kyrkokonsert- i hennes husvagn, då hon tog fram gitarren och sjöng lyckliga gatan för oss. Glittret som fanns i henns blick när hon sjöng. Det är en minnesbild som sitter fast.
Jag minns också intensiteten när hon talade om orättvisor och fattigdom, och om sjukdomstillstånd (det fanns många sådana exempel på barnhemmen) som får större konsekvenser än det hade behövt för att rehabilitering och behandling inte existerar. Om detta visste ju Anna-Lena lite grann.
Men också hennes skämtlynne och spontana skratt. Till kaffet bjöds "INTE" rimbo-bullar. *skratt, nejdå vi såg att det var digestive eller om det var mariekex eller om det var ballerina, det har jag glömt vilket*, då Anna-Lena bodde i Rimbo (i varje fall då).
Anna-Lena. Du var en stor kvinna som gjorde mycket gott. Vila i frid!
