Det här med att många människor som klättrar verkar tappa omdömet gäller inte bara politiker. Det gäller generellt på alla platser i samhället. Man kan diskutera huruvida detta uppstår som ett resultat av klättrandet eller om det är andra faktorer som inverkar. Jag har en teori om detta. Det beror på â€slutenhetâ€.
Människor i gemen rör sig oftast i sin egen krets, träffar folk med samma åsikter och då uppstår så kallade subkulturer. Nu brukar man inte tala om subkulturer i dessa sammanhang men det är just vad det är. Det kan jämföras med religiösa sekter, politiska fanatiker, etc.
Eftersom dessa grupperingar har väldigt svårt att ta till sig intryck från personer utanför den egna kretsen så förstärks det här ytterligare. Plötsligt så blir det helt legitimt att betala svarta löner, ha barnflickor boende i en korg i källaren tillsammans med hunden, strunta i TV-avgifter, osv. I andra grupper blir det helt OK att skattefritt reparera villan på företagets bekostnad, dela ut en milliard i bonus till sina styrelsekollegor, osv. Det är detta som sker.
Därför är det viktigt att de politiker vi väljer inte stänger in sig utan rör sig bland olika grupperingar av människor så att de får perspektiv. På den här punkten måste jag berömma Fredrik Reinfeldt som faktiskt rör sig i olika miljöer. Det samma gäller att aktieägarna borde vara döförtjusta i att få in arbetstagarrepresentanter i sina styrelser som en motvikt till den rekrytering som alltid sker från en viss samhällsklass.
Jag vill avsluta med ett praktexempel på den här typen av gubbklubbsuttalanden. Det var när Michael Treschow, som dåvarande chef för Svenskt Näringsliv, gick ut och talade om hur underbetalda alla stackars direktörer var. Han kan inte ha vistats på allmän plats de senaste decennierna.
