Min pappa har dille på att slänga saker. Många gånger när man kom hem från skolan så hade han varit i mitt rum och "städat", och det innebar en sopsäck full med allt från teckningar till böcker och leksaker. Det slutade alltid med att kanske hälften av sakerna i säcken bars tillbaka när han inte såg. Idag har jag inte en pryl kvar sedan jag var yngre än 15 år. Allt är kastat - Lego, modellbilar, bilbana, nallar - rubbet!
Lika här, inte pappa men mamma och storebror, glömmer aldrig när jag kom hem från skolan, 14 år var jag och mamma sa " Nu har din bror varit duktig, han har städat i källarförrådet", störtade ned och fick se att alla mina älskade saker var borta, min oranga jätteapa med mänskliga händer och ansikte, min leksaksspis med tillbehör, min dockvagn, min vävstol samt många andra älskade saker, som tur var så hade jag min älsklingsdocka och Barbie med tillbehör på mitt rum. Jag kan ju tillägga att hans grejor fanns naturligtvis kvar, Märklintåget med hus m.m.
Jag har ofta tänkt på detta, varför han kastade allt detta, men tror att han var ivrigt påhejad av min mor, han är borta så jag kan inte fråga honom och mamma skulle aldrig erkänna att hon stod bakom det!
Låter jag bitter? Ja lite bitter är jag faktiskt, mina barn fick aldrig leka med mina fina saker, tilläggas bör att jag var väldigt rädd om mina saker, det var endast jag som lekte med dem aldrig någon annan.
Har sparat alla grejor mina barn har haft, sen har de själva fått rensa sina kartonger när de flyttat hemifrån. De har mkt leksaker kvar i sina källarförråd.