Så kommer hon då in på bussen och går fram i gången lite lätt haltande. Hittar en ledig plats bredvid en annan passagerare och försöker sen med stora vedermödor klämma sig in för att få plats med ändan på sitsen. Hennes hår är ett enda stort burr blekt i någon obestämd gulgrå variant och det spretande burret räcker förbi axlarna och ner. Hon har ett par neonfärgade glasögon på sig och hennes kappa är troligen för liten för att räcka runt den väl tilltagna kroppshyddan. Hennes ålder, tjaa, troligen rätt nybliven kärring, strax över 45 år.
Efter en stund så visar det sig att stolsitsen på Stockholms bussar inte är avsedda för damer modell så stor som dessutom vill bre ut sig, utan hon ser ett helt tomt säte som hon nu riktar in sig mot och med staplande steg förflyttar sig till. Väl på plats så brer hon ut sin väska på platsen bredvid och upptar på det sättet två platser. Det är ett vanligt beteende bland dessa övergödda damer i övre medelåldern vars stora intresse verkar vara att proppa mun full med mat. Nu river hon upp sin mobiltelefon och ringer. Det kan man inte missa. Hela bussen fylls av hennes tjuut, â€HEEEEJ VAR ÄR DUUUUUâ€, i en röstvolym som är så hög att människorna på trottoaren utanför som bussen just passerar stirrar runt och undrar var högtalarbilen finns. Betänk att klockan är 06:45 på morgonen. Sen fortsätter samtalet på samma volym med ett lika intressant innehåll typ â€SNART ÄR JAG VID ZINKENSDAAAMMMM†och så vidare.
Men nu kommer det intressantaste. Denna överdimensionerade dam som mer eller mindre strupplade fram blir plötsligt smidig som en panter. Det är nämligen dags för avstigning och då skall man vara först vid dörren. Inget haltande och pustande nu utan alla som är på väg ut i mittgången kläms tillbaka av denna skuttande â€fläskboll†vars kroppsvolym ger henne ett ordentligt övertag. Fortfarande med telefonen i ena örat och väskan i den andra handen berättar hon â€NUUU ÄR JAAAG PÃ… VÄG AV BUSSENâ€. Bakom henne så böjer jag mig fram och säger: â€Du kan lägga bort telefonen den du pratar med hör dig säkert ändå.†Hon stirrar på mig med sina grisögon, placerade bland dubbelhakor, hängkinder och andra fläskala attribut. Sedan rusar hon av och jag hör henne skrika i telefon, â€DET VAR DET VÄRSTA, VILKEN OFÖRSKÄMD MÄNNISKA DET VAR HÄR PÃ… BUSSENâ€.
Rätt intressant, här är det en person som tycker att hennes väska har rätt till en sittplats, skriker högljutt rakt ut i luften och sen knuffar sig ut. Hon tycker jag är oförskämd för att jag påpekar att hon klarar av att kommunicera utan telefon.
Undra ni vad jag gör på en buss mitt i natten så är det en del av mitt nya liv, att gå upp tidigt. I somras när jag loppisjagade så var jag tvungen att gå upp tidigt och varje gång sa jag, â€åh va härligt det är att vara uppe tidigtâ€. Efter sommaren så har jag börjat gå upp tidigt även på vardagar. Mindre trängsel, oftast lugnt och skönt, man kan sitta och tänka i lugn och ro utan att känna stress. De här telefonvrålaporna är vanligare i rusningstider. De finns för övrigt i två varianter, den som jag beskriver här och som män runt 25 år av utländskt ursprung. Jag har funderat mycket över varför just dessa två grupper är överrepresenterade när det gäller att skrika i telefoner på allmänna platser.