He-he. Om vi kunde hålla oss borta från generaliseringarna skulle det bli en intressantare diskussion. Eftersom antikviteter utgjort mitt (krympande) levebröd under en massa år, har jag självfallet haft anledning att fundera över sakernas tillstånd.
Det här är vad jag kommit fram till hittills:
1 Den förra lågkonjunkturen som sammanföll med Ericssons förra fall fick luften att gå ur marknaden på en vecka. Sedan dess har den inte återhämtat sig.
2 Internets intåg, som jag beskrev i mitt förra inlägg, gör att det finns fler kanaler, mellanhänderna minskar i betydelse (gäller många typer av varor).
3 Antikrundan och andra TV-program har ökat intresset för att behålla sina saker: då blir det svårare att få tag på bra grejor, något som vi handlare verkligen känner av.
4 Kundkretsens utdöende. Trots det stora intresset för gamla ting, är det till syvende och sidst så, att de som köpte antkviteter är ett krympande släkte. Mina bästa kunder för tio år sedan var då i sextioårsäldern, nu är de i sjuttioårsåldern om tio år finns de inte som köpare längre.
5 Shopping som fritidsnöje, som verkar bli mer och mer rumsrent, stämmer bättre överens med loppis än med antikviteter. Om det inte spelar så står roll VAD man köper, mer ATT är det ju bra om man kan köpa nya grejor varje dag, och då måste det för de flesta männsikor vara hyfsat billiga. Antikviteter och kvalitetsdesign är något som ska passa in i ens hem, kanske gräver ett rejält hål i plånboken, men som man ändå anser det vara värt att lägga möda, tid och pengar på att leta upp. Det är roligt att det fortfarande finns många männsikor emd det intresset, men de flesta åker till IKEA och köper sig ett hem.
Butiker med gammalt bröt blir inte långlivade, inte heller butiker med bristande service. Visst är det tråkigt att sortimentet utarmas för att vi märker att människor hellre betalar dubblet så mycket för samma sak om de köper den hos Knut Knutsson än hos en antikhandlare. Tidare lät vi ju saker stå i affären, men ingen betalade. När den så stått i affären är den "bränd" och ingen betalar heller om man lämnar in den på auktion, om man inte reser väldigt långt bort med sin vara - då kan man få bra mycket mer än det som stod på prislappen i butiken.
Ingen begär att du ska gå ner i lön för ditt arbete, Reggis, men du begär att vi ska göra det. För vi är "gnidna" och "snåla", om vi vill ha ut en varas "rätta" pris. På auktion prutas inte. Visssa kunder sätter däremot i system att pruta i handeln på ett oförskämt sätt, som om handlaren fått varan till skänks. Det är jag och många, många av mina kolleger hjärtligt trötta på.
Säg att man köper ett dödsbo. Där kan finnas några trevliga saker och en väldig massa junk. En del skänker man till Röda korset direkt, annat går man med förlust på, annat kan man bli av med med ett nödrop och en del måste man göra vinst på för att man ska kunna betala sina fasta kostnader för rörelsen. Lön brukar det inte vara frågan om att kunna ta ut. Den får man som sagt försöka dra in på andra sätt.
Det finns inte många riktiga antikhandlar kvar. De unga kunderna bryr sig sällan om annat än 50- och 60-talsdesign. I och för sig väldigt kul, men det finns ju så mycket annat vackert, fantastiskt konsthantverk från alla andra tider också.
Väldigt mycket försvinner ur landet, precis som väldigt mycket kom hit under första halvan av förra seklet (och under tidigare århundraden). Det tråkiga är att vårt eget kulturarv försvinner, och det är väl ok - om det kan komma tillbaka om femtio år. Vad man är rädd för är att det hinner ihjälrestaureras på den tiden.
Vi har alla sett handlarna med gällivarehäng och sedelrullar (och möjligen runkfingrar) som bildar den s k Ringen på auktioner. De är inte trevliga; det tycker ingen. I dessa ringar göre sig ingen kvinna besvär. Det finns proprare skitstövlar också. Sen finns det en hel massa antikhandlare som håller på med gamla saker för att det är en passion och som kämpar för att hålla en hög standard både på varorna och moralen, men de kämpar i motvind. Utvecklingen är intressant. Fler som har synpunkter?
