Allmänt > Fria diskussioner
Mannens önskedröm eller…..
Fjoll:
Bara en fråga, vem är man? Alla hundratusentals kvinnor som arbetar inom framförallt omsorg och vård, ska de hålla käften och söka nytt jobb eller? Sen har vi akademikerkåren, och där är skillnaderna betydligt större, jag lovar. Kanske ska vi bara ha manliga jurister och medicinare, då blir det liksom inte samma problematik med ojämlika löner, fringisar osv. Nää, att sluta gnälla är som att ge mig en snyting mitt upp i nian. Jag har tidigare engagerat mig en hel del i denna typ av frågor och gudarna ska veta att de som fanns i de nätverk jag var medlem av inte var några gnällspikar. Intellektuella, arga, kloka, vackra, ambitiösa, handlingskraftiga och jag vet inte vad, det var vad de var. Dessutom var de alldeles för kloka för att bara för en sekund tro att könet är underordnat individen. Var man ska placera bögar och flator, jamen fråga dem. Jag lovar, inte en enda flata vill bli kallad man och vice versa. De har förmodligen full koll på sin könstillhörighet, ävenså transorna. Rollspel, det är något helt annat.
ada:
Så alla dessa intellektuella, handlingskraftiga individer(inkl du) har bestämt sig för att de är underordnade ett annat kön?
Det är kanske i de tankebanorna det är fel, tänk om man resonerade som man var lika mycket värd som alla andra människor, var skulle man hamna då i hierarkierna?
Jag menar på att det är själva feministresonemanget som trycker ner kvinnorna. Sug på den ni, nu ska jag på bio med min äldsta son.
Fjoll:
Tjaa, så kan man kanske se det, om man vill. Visst, de nätverk jag tillhör och tillhört är förvissade om att det förhåller sig på det sättet. För tydlighetens skull ska jag kanske tillägga att egenskaperna jag räknade upp var exempel på de människor som ingick/ingår, inte en uppräkning av egenskaper vi alla var/är tvungna att besitta. Vad som trycker ned kvinnorna, är vi tydligen inte alls överens om. Lite historieläsning kanske vore på sin plats. Var skulle vi stå idag om vi inte haft alla dessa feminister som oförtröttligt stått på podiet, skrev in sig på universiteten trots allt utanförskap det innebar, skrivit inlagor, tjatat och gnällt, jag bara undrar. Helt klart är att jag inte tror att det var de som stod snälla och tysta och höll sig inom normen som förde jämställdheten framåt.
Faktum är (enligt mitt sätt att se) att kvinnors organisering, läs feminismen, i stort är grunden till de framsteg vi nått idag.
kikarbara:
--- Citat från: Domino skrivet fre 22 aug 2008 10:00:22 ---Håller med Kikarbara men vill endast tillägga, att det är förhoppningsvis inte alla mäns önskedröm.
Lever själv med en man sedan 30 år tillbaka och vi har delat allt och gör så fortfarande!
Har aldrig själv upplevt mig att sitta i en bur, men har väninnor som beklagar sig över att de är instängda och kontrollerade!
--- Slut citat ---
Jag känner mig inte särskilt förtryckt som individ till vardags. Det fanns en gång då jag absolut inte förstod vad feministerna höll på med egentligen... för inte är det väl såå illa att vara kvinna trots allt, och så förtryckta är vi väl inte ändå?
När jag sedan började studera genus så insåg jag att jag -att hur jämlik jag än känner mig så är jag ändå mer förtryckt än jag kunde se själv enkom av det skälet att jag var kvinna. Jag hade massor -och har - av schablonbilder om kvinnors och mäns olikheter; första gången jag mötte tankesättet att kön är en social konstruktion hade jag stora motstånd mot detta. Sen insåg jag att min faktiska grundinställning -där jag är fullt övertygad om att kvinnor och män kan göra samma saker (nu pratar jag inte på individnivå) om de har intresse, självklart bör ha samma lön för att utföra jobbet, att kvinnor inte äger hushållsarbete efter könstillhörighet etc, etc, etc-, faktiskt innebär att jag i själva verket är radikalfeminist och har varit det alltid. Jag skulle bara ha bort lite skygglappar och se saker och ting i tillvaron med ett lite klarare perspektiv där jag inte går in och försvarar män jag känner och uppskattar för deras förtjänst.
Jag lever själv absolut inte i en relation där jag känner mig begränsad eller förtryckt, utan har eller har tagit mig stor handlingsfrihet. (det är nog lite av bägge delar). Skulle jag säga till min finska neanderthalare att han är radikalfeminist han med, skulle hans öron krulla ihop sig fullständigt, men faktum är att han är det. Han är bara lyckligt omedveten om sin egen okunnighet i det fallet.
kikarbara:
--- Citat från: ada skrivet fre 22 aug 2008 20:26:12 ---Så alla dessa intellektuella, handlingskraftiga individer(inkl du) har bestämt sig för att de är underordnade ett annat kön?
Det är kanske i de tankebanorna det är fel, tänk om man resonerade som man var lika mycket värd som alla andra människor, var skulle man hamna då i hierarkierna?
Jag menar på att det är själva feministresonemanget som trycker ner kvinnorna. Sug på den ni, nu ska jag på bio med min äldsta son.
--- Slut citat ---
Nej, vi har inte själva valt att vara underordnade pg könstillhörighet. Det har vi lärt oss från början. Söta duktiga flickor sitter i sina hörn med volanger och pysch och matar sina dockor och pojkar springer ute i skogen och klättrar i träd, redan från första början. De flickor som klättrar med pojkarna är avvikande och det är ännu värre för pojkarna som vill leka i dockvrån. De oroar sin omgivning, medan man kan tycka att det är lite tufft att flickan är grabbig... helst skall flickor vara väna och söta men, en grabbig flicka får människor att dra lite på smilbanden och säga saker som att "hon kan minsann". Beteenden som anses vara kvinnliga är emellertid absolut mindre värda, så feminina pojkar och pojkar som är omvårdande betraktas snart som potentiella bögar eller liknande...
HUR många pappor har målat nagellack på sina söner tror ni?
Navigering
[0] Meddelandeindex
[#] Nästa sida
[*] Föregående sida
Gå till fullversion