Kiitos kiitos 
så här platsar man ... Jo nog kanske vår nybbyggartillvaro som barn gjort oss till sådana otroliga hembyggare som vuxna...en slags kompensationsvilja för att balansera tillvaron.. Sen det här med kriget måste ju lämnat sina spår..jag menar hur många berättelser om evakueringar o nedbrända hem o andra trauman ryms det inte i vår barndom..
Märkligt nog är man mer märkt än man anar.. för min del innebar det att det här med manliga förebilder inte fanns i överflöd under uppväxten precis, så inte konstigt att jag blev obstinat som kvinna, hade ju världens kaxigaste mormor som minsann fick hugga i, i brist på manlig kraft i hemmet. Kriget tog både min morfar och min farfar, så nog har vi överskott på kvinns på bägge led. Och då blir det lite av Kajsavargfilosofin som gör att man överlever "man tager vad man haver, jasså råkade det vara en retro hallspegel i orange plast, ja-ja, den duger gott".
