Allmänt > Fria diskussioner

Små och stora barn (och barnbarn)

<< < (2/9) > >>

kikarbara:

--- Citat från: ada skrivet lör  4 okt 2008 16:46:06 ---Men storlek 46 är väl lika gulligt som storlek 17? När det sitter på ens lille son :)

--- Slut citat ---

Han var ju fortfarande rätt så liten och gullig när han hade 46; det var på den tiden jag fortfarande rådde på honom om man säger så... och han stannade hemma när mamma sa att man skulle göra det av någon anledning. Så min slutsats är att så länge koltingarna har storlek 46 är de fortfarande lydiga men den lydigheten och välartigheten går över så fort de träder in i 47:ornas tillvaro... Idag har jag inte mycket jag skall säga till om när det gäller denne herre som jag inte för mitt liv kan kalla för min lille son om jag vill behålla liiite av värdigheten när jag ser upp till honom. *hrmpf, armarna i kors, jag är sur! Till och med min 11-åring har växt om mig*.

Men jag tror att jag kom på en sak, det är storleken det hänger på trots allt... skostorleken altså, om barnen har en viss grad av lydighet eller ej. Hm, kanske skulle skriva en bok om detta fenomen?
Min andra son har fortfarande bara 46 i skor och ja, jag har nog rätt, han är fortfarande mammas lilla ögontjänare, så jag tror att jag till och med kan bevisa det vetenskapligt? Eller? 8)

Reseda:
Kärringen fyllde 46 i september. Vilken kärring undrar ni förståeligt nog. Hon föddes 1962, vägde 2990 gr och var 49 cm. Det var då det. Jag var stolt nybliven mor!  Vet inte om jag ska kännas vid kärringen som fyllde eller.....

Själv är jag ju tämligen ung och fräsch (om jag får säga det själv.) Och det får jag ju, för andra skulle säga att jag ljuger.

Nu sitter jag och funderar vart åren mella 1962 och nu har tagit vägen. Har ni sett till dem, så berätta var de är.

engelsson:
Tänker på det här med att stora barn hör av sig o ger sig till känna..tänker på dessa nattliga samtal när de är ute o att min dotter ringer varje dag o dyker upp med sambo o son minst en gång i veckan från grannstaden..nånstans måste man ju gjort rätt då menar jag..annars hade vi ju inte hört av dom eller haft dom hängande i kjolarna fortfarande.. 

kikarbara:

--- Citat från: engelsson skrivet sön  5 okt 2008 10:27:41 ---Tänker på det här med att stora barn hör av sig o ger sig till känna..tänker på dessa nattliga samtal när de är ute o att min dotter ringer varje dag o dyker upp med sambo o son minst en gång i veckan från grannstaden..nånstans måste man ju gjort rätt då menar jag..annars hade vi ju inte hört av dom eller haft dom hängande i kjolarna fortfarande.. 

--- Slut citat ---

Jag är så bortskämd att mina söner faktiskt ger mig en kram när vi träffas, oavsett om det är offentligt, alla polare är med eller ej.  :) De slutade krama mamma ett kort tag men det kom tillbaka med stigande ålder, så så fort de hade gått ur den jobbiga identitetsökarfasen så kunde man ge mamma en kram igen. Vilket är jättekul! Eller..jo, ja... det finns mindre roliga stunder med. Hm, sist jag träffade på dem på stan var bilen knöfull med halvfulla läskiga raggare, alla sådär en halvmeter högre än mig. Och när sonen hade gett mamma en kram så kröp rästen av ligan ut ur bilen, också ge b-s mamma en kram, och jag vet inte, det var en mindre rolig men väldigt offentlig tillställning. För mig altså. De hade jättekul..  :P Kanske skall tillägga att de här grabbarna inte riktigt är de allra mest diskreta som går att uppbringa *pust*. Jag har inget emot att ge dem varsin kram, men de behövde väl inte vara så högljudda?

Jag har blivit känslig med ålder.
Det är det.
Vad ännu värre är... jag har fler symtom.
Barnen börjar bli vuxna.
Jag går inte på krogen, jag får höra alla skandaler långt efter att de har hänt och först när folk berättar om dem.
Jag bakade bullar. Igår. Med vanilj och socker.
En lördagkväll är en kväll när man kan njuta av att få gå och lägga sig tidigt och sova länge på morgonen. Även om man förstås ofta fastnar framför någon film. Om jag inte somnar framför teven förstås.
Jag shoppar inte i modeaffärer, har rätt så dålig koll på vad som gäller.
sminkar mig inte.
Det mest upphetsande som händer i mitt liv är när grannens kor smiter ut ur staketet.


Rätt och slätt, nu kan jag inte längre blunda för verkligheten eller ta miste.
Symtomen är radade och diagnosen ställd:
Jag är en TANT, rätt och slätt!

Reseda:
"Jag är en TANT, rätt och slätt!" HAhaha det har jag varit länge. Och jag trivs med det.

Att ha klarat av att fostra barnen till dugliga samhällsmedborgare, utan att sitta i madrasserad och ljudisolerad cell på mentalen, tar jag som en bonus. Det fanns tider då jag allvarligt funderade på att ta in på hotell.......

Ungarna kommer ofta. Vi kan prata om ALLT. Jag är dagmamma åt "lilla Ä." sedan 3,5 år tillbaka. Det lilla livet har börjat lekis nu.
Jag har hunnit dit i livet då det är skönt, att inte "vara med i svängen" utan få sitta hemma och njuta av lugn och ro. (tills någon av fridstörarna dyker upp)

En söndag som idag, är det skönt att vara ensam hemma, medan delar av familjen är ute i skogen och tävlar. Tvi tusan tunnor vilket väder det är....

Navigering

[0] Meddelandeindex

[#] Nästa sida

[*] Föregående sida